Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
och i stället började komma ihåg. Hennes
noveller och romaner handlar aldrig om det för
ögonblicket aktuella, hon ritar aldrig upp
konturer till en handling i nuet (utom en gång,
då hon skrev en misslyckad roman). Hennes
intresse är riktat mot det gångna, i minnet
söker hon erinra sig människors handlingar
och deras resultat. De bästa åren är åren som
varit. I en drömsk återhållsamhet tecknar hon
ner hågkomster på sina redan blekta blad.
Spontanitet är henne främmande och hennes
böcker har mycket sällan någon intrig. På så
vis berättar hon mer om sig själv än om andra.
Stilen blir på grund av det bristande
engagemanget opersonlig men på något sätt tidlös i
sin allvarliga enkelhet och spröda
genomskinlighet. Att läsa henne är som att ta en promenad
i frisk luft utan att möta något
uppseendeväckande men ändå känna sig stimulerad.
Tre noveller föreligger i god svensk
översättning. Hennes första är av hög klass, de båda
andra svagare. I den första, ”Lady Longstreet”,
får man Willa Cather i helfigur. Ladyn är en
firad societetsskönhet som erinrar sig sin
ungdom, inte i och för sig så originellt. Men det
viktiga är här att Ladyn är författarinnan själv.
Överallt stöter man på formuleringar som är
nyckelord. Ladyn reser på gamla dar omkring
med fotografier och souvenirer av sina gamla
vänner i kappsäckarna, det förgångnas bagage
tynger henne tills hon får ställa upp de kära
tingen på den viktorianska kaminfrisen och
visa dem för en förstående barndomsvän, som
delar hennes medkänsla för en tid då världen
var ung och människorna ägde en acceptabel
sirlighet. Lady Longstreet har bott i New York
och man förstår att klimatet inte varit
skonsamt mot hennes anglosachsiska krav på
kaval-jersanda. Hennes relief blir en tragisk bild av
en människa som inte längre har fast mark att
stå på och som har alla sina vänner i jord.
Hon skapar sig en tro och en legend kring det
bräckliga nuet för att hålla det uppe och för
att uthärda. ”Mina vänner betyder mera för
mig nu när de inte längre finns i livet. Förr var
jag för okunnig att förstå vilka märkliga män
de var. Jag trodde att världen var full av stora
män.” Tragiken blir så mycket större när man
tänker på att dessa vänner medan de levde
aldrig kom henne nära som vänner. Hon rörde
sig i kylig likgiltighet eller i bästa fall tafatthet.
Som gammal har hon dem så på porträtt, och
de stelbenta paradgossarna lever ett falskt liv,
ett liv som de aldrig haft inför henne medan
de verkligen levde. — Griper och fängslar den
sentimentalt ångerköpta Ladyn? ja, det står
klart. Kring hennes sidenschalade person är
luften full av ekon hon vill minnas nu då de
inte är påtagligt reella, kanske till en del rena
inbillningar, efterkonstruktioner, en svag
människas enda stöd medan marken ger vika och
det ofrånkomliga ögonblick kommer, då den
ensamma blir ensammare än någonsin.
Carl Magnus von Seth
EÄST END OCH WEST END
R. C. Hutchinson: Och aldrig mötas de två.
Översättning av Einar Thermaenius.
Bonniers 1950. 22: —.
”Livet liknar självt mycket mer en thriller
än en modern psykologisk roman full av inre
monologer”, sade Graham Greene en gång, när
man undrade varför han brydde sig om att
skriva äventyrsromaner. Hutchinson är inte en
författare i Greenes klass, men han är inte
längre därifrån än att man kan tillämpa citatet
även på honom. ”Elephant and Castle”, som
hans sista roman heter, med namnet på det
slumdistrikt i London där huvudhandlingen
utspelas, är i så hög grad en thriller att den
börjar i bästa detektivromanstil med ett blodigt
kvinnolik och fortsätter med att reda ut vem
som mördade henne och varför, och mördaren
visar sig inte alls vara den man själv och
polisen tror. Men när man har kommit så långt,
vet man för länge sedan, att mordet egentligen
är en oväsentlighet. Det är mycket mer
spännande saker man har fått vara med om. En
människa har varit på väg att förlora sin själ,
och i sista ögonblicket vunnit tillbaka den.
De två centrala personerna är våra välkända
vänner, kvinnan av börd och mannen av folket.
Hon inleder deras bekantskap med att försöka
rädda honom från fängelsestraff, när han i
hetsigt mod hållit på att slå ihjäl en polis.
Flickan är en kämpande intellektualist, som
inte tror på begreppet moralisk skuld annat än
som en dålig medeltida omskrivning för
okunnighet och svaghet. Pojken gör sällan sina
känslor och tankar klara för sig själv, men ser
och handlar instinktivt rätt i en mängd fall
där hon går känslolöst vilse. De gifter sig så
småningom, och redan i hennes dagboksutdrag
från smekmånaden börjar man se hur
belysningen skiftar och hur hennes ädla uppsåt att
rädda och dra upp ur djupet en olycklig folkets
son blir ett uttryck för ärelystnad och rädsla
708
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
