Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
förebådade stora verket om vår utrikespolitik
alltifrån Oxenstiernas dagar, kan av vissa skäl
inte utkomma ännu på några år, och under
mellantiden har Lindberg givit ut en
essaysamling där några specialproblem granskas vida
utförligare än vad som kan bli fallet i
huvudarbetet. Denna ”essaysamling” är så intressant
att den ger stor aptit på det blivande verket,
och den bör mänskligt att döma stimulera
dettas försäljning mycket kraftigt.
Titeln ”Kunglig utrikespolitik” åsyftar främst
Oscar II :s ganska suveräna sätt att sköta de
Förenade rikenas utrikesärenden. Men även
andra krönta huvuden skymtar i
sammanhanget och täcks av titeln. I bokens slutkapitel
om Englands roll under unionsupplösningen
1905 ser vi Edvard VII momentant i aktion
som utrikespolitiker på ett inte alldeles lyckat
sätt (samtidigt som det visas att den brittiska
regeringens ansvariga ledamöter vid samma
tillfälle uppträdde mönstergillt korrekt). Och
i verkets längsta och tyngst vägande kapitel
framträder kejsar Vilhelm II i rollen som
rådgivare åt de Förenade rikenas konung,
enkannerligen i frågor som rörde förhållandet
mellan dessa riken. Det framgår också att
dåvarande kronprins Gustaf spelade stor roll vid
unionsfrågornas handläggning.
Utrikesärendena — eller ”de ministeriella
ärendena”, som de officiellt kallades — skulle
enligt de grundlagsbestämmelser som gällde
på Oscar II :s tid avgöras i den ministeriella
konseljen. Men det verkar som om Oscar II
inte skulle ha tagit detta påbud efter bokstaven.
Och han tycks, med förlov sagt, ha satt sig
över det nya stadgande som tillkom 1885 och
som bestämde att ”alla meddelanden till
främmande makt eller konungens sändebud i
utlandet” skulle ”ske genom ministern för utrikes
ärendena”. Kung Oscar diskuterade vid flera
tillfällen utrikes- och unionspolitiska spörsmål
med Vilhelm II utan kontakt med
utrikesministern och utbad sig vid ett par tillfällen,
tydligen också utan sådan kontakt, påtryckningar
av olika slag mot de genstörtiga norrmännen.
Kejsar Vilhelm var personligen benägen för
sådana åtgärder, dels därför att en upplösning
av unionen syntes honom ge folken ett mycket
dåligt föredöme — särskilt som norrmännen
antogs komma att upprätta en republik — dels
därför att han trodde att Ryssland skulle
begagna denna händelse till en framstöt mot
väster. De påtryckningar som Vilhelm på
Oscars begäran kom att utföra på norrmännen
blev dock i verkligheten ytterst blygsamma, och
i stort sett inskränkte sig kejsaren till att
stimulera sin svenske vän till att sätta in militära
maktmedel, bl. a. en hungerblockad, mot sitt
norska folk. Vilka militära maktmedel som
borde sättas in och om de överhuvudtaget
borde sättas in diskuterade kejsaren ingående
med det svenska kungahuset under sitt besök
i Stockholm 1895. Sen avtog högstdensammes
intresse för våra angelägenheter — vilket
troligen var mycket lyckligt för de nordiska folken.
Det är omöjligt att begripa vilken fördel vi
hade eller skulle kunnat ha av den något
flämtande intimitet med det tyska kejsarhovet som
präglade större delen av Oscar II :s regering.
Däremot framstår det klart, att denna intimitet
var ytterst farlig. Det konstaterar också
Lindberg. Riskerna begränsades dock av den
omständigheten att kejsaren och kungen omgavs av
rådgivare som tycks ha förstått sakerna bättre
än sina herrar. Till kejsarens rådgivare rörande
nordiska angelägenheter får man även räkna
den långa rad av tyska ministrar i Stockholm
vilkas ofta mycket klarsynta dépécher till
Berlin Lindberg har gått igenom och ymnigt
citerat. Den bild Lindbergs bok ger oss av den
kungliga utrikespolitiken är därför inte ägnad
att inge beundran. I stället kan man säga att
Adolf Hedins och den norska vänsterns
förtäckta klander av det svensk-tyska samröret ter
sig alltigenom berättigat i de historiska
dokumentens belysning. Även Karl Staaffs
bekämpande av den oansvariga styrelsemaktens sista
rester har fått starkare motivering.
Men sammanställandet av docenten
Lindbergs namn med Adolf Hedins och Karl Staaffs
ger en oriktig bild av den förres verk. Syftet
med Lindbergs bok är — trots den polemiska
titeln — att klarlägga vissa markanta episoder
i vårt lands utrikespolitik under Oscar II :s
regering och samtidigt att visa gången av det
hela. Gången var att Oscar II efter sin
utpräglat franskorienterade ungdom orienterade sig
i tysk riktning. I en briljant analys av
konungens opinionsutveckling visar Lindberg att
dennes franskorientering i viss mån var knuten
till huset Bonaparte: när detta 1870 förlorade
sin franska tron och republiken utropades i
Paris syntes Frankrike inte längre skänka det
stöd åt den monarkiska principen och övriga
modererande krafter som kung Oscar sökte.
Han trodde sig i stället ha funnit ett nytt sådant
stöd i det nygrundade Tyska riket. Det betydde
också mycket för honom att Frankrike hade
förlorat sin betydelse som motvikt mot
Ryssland.
711
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
