Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
hos oss gjorts tillgängligt ett av den store ryske
berättarens tidigare verk, först publicerat i
samlingen ”Arabesker”, 1835. Liksom i ”Kappan”,
den berättelse av Gogol som fick så stor
betydelse för den efterföljande ryska
samhällskritiska litteraturen, är hjälten i ”En galnings
dagbok” en fattig och obetydlig tjänsteman i
ett tsaristiskt ämbetsverk, Paprisjtjin. Vad
Gogol i dagboksform föresatt sig att teckna
och belysa är den själsliga upplösningen hos
denna förnedrade och olyckliga människa.
Han drömmer om chefens dotter, som han
blivit förälskad i, men för att ha några utsikter
att vinna denna dam förstår han, den 42-årige
malätne adelsmannen, att avancemang är
nödvändigt. Han avancerar också — men på ett
skrämmande och groteskt sätt: han finner sig
en dag vara ingenting mindre än konung av
Spanien. Trakterad med käpprapp och isande
vatten liksom sina dårhuskamrater, står för
läsarens blick till slut i all sin förtvivlade
ynkedom en storhetsvansinnig: ”Ferdinand VIII”,
spansk monark. Det är en historia, utförd i
Gogols mästerligt behärskade karikatyrteknik
och med hela hans djupa insikt i de sjuka
psykenas avgrunder. Att denna berättelse
presenteras i så tilltalande typografisk utstyrsel
och med graciösa teckningar av konstnären
Mario Prassinos, måste glädja varje bokvän.
Johannes Edfelt
Graham Greene: Den tredje mannen.
Översättning av Aida Törnell. Norstedts
Albatross-serie 1950. 6:75.
Graham Greene delar upp sin produktion i
”entertainments” och i riktiga böcker.
Djupsinniga saker har sagts även om de
förstnämnda, senast av Per Meurling i Samtid och
Framtid. Med mycket god vilja skulle också
en och annan djupsinnighet kunna pressas
fram ur roman- eller novellversionen av filmen
”Den tredje mannen”, bl. a. framgår av den
att Harry Lime också är katolik. Annars säger
Greene själv i förordet att ”Den tredje
mannen” aldrig skrevs för att läsas utan endast för
att ses, att ”han inte kan skriva ett
filmmanuskript utan att först skriva en berättelse”, och
att ”filmen är mycket bättre än berättelsen”.
Att han med dessa premisser ger ut
ifrågavarande berättelse måste vara en gåta för alla
som har ett bristande sinne för den
ekonomiska verkligheten. ”Den tredje mannen” är
en virtuos uppvisning av en filmkonstnär. Den
är en berättelse i bild med tonvikt på det
sistnämnda. Och det är filmens bilder som under
läsningen av historien ständigt tränger sig på
näthinnan, med en sj älvklarhet som är sårande
för bokens eventuella krav på självständighet.
Filmen har mycket som inte boken har, till och
med ett mindre banalt slut. Boken har
ingenting som inte filmen har bortsatt från dess
långtifrån oväntade vittnesbörd att Graham
Greene inte kan undgå att avslöj a sin stilistiska
begåvning ens i samband med bagateller.
Harry Schein
Compton Mackenzie : Massor av whisky.
Översättning av Lennart Rheyneuclaudes.
Wahlström & Widstrand
1950. 10:25.
Till de företeelser som vållade bristsjukdomar
under andra världskriget har man förmodligen
inte räknat skottarnas knappa tillgång på
whisky. Men efter att ha läst Compton
Macken-zies ”Massor av whisky” är man benägen att
räkna med den faktorn eftersom
motståndskraften, åtminstone hos befolkningen på de
hebridiska öar det här gäller, inte var mycket
att hurra för när båt efter båt på väg mot
Amerika med dyrbar whiskylast gled deras
värdshus förbi. Handlingskraften förslappades, över
de så grymt torrlagda markerna bredde
defaitismen ut sig i allt vidare ringar. Med
utgångspunkt från en sådan situation har Mackenzie
fabulerat ihop en historia där han gör öborna
den tjänsten att låta ett fartyg fullastat med
den skotska nationaldrycken gå på grund
utanför öarna. Det hänsynslösa botaniserandet
bland vrakets mer än 50 olika whiskysorter
medför ett uppsving i alla avseenden bland den
törstiga befolkningen. Det drastiska uppslaget
inbjuder till och ibland rentav pockar på en
frodighet i uppläggningen som förekommer
bara med känd skotsk sparsamhet. Men
Mackenzie kan sina skottar och han serverar
deras torra humor i små välsmakande klunkar.
Man fäster sig också vid den genuina miljön,
som ger boken dess signalement, tilltalande och
inbjudande som etiketten på en flaska King’s
Own. Hans Ullberg
713
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
