Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - William Faulkner: Carcassonne. En prosadikt i svensk tolkning av Erik Lindegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLIAM FAULKNER
CARCASSONNE
Svensk tolkning av
ERIK LINDEGREN
och jag på en buckskinnsponny med ögon
som blå elektricitet och en man som tovig eld
i galopp uppför berget och rakt upp i världens
höga himmel
Hans skelett låg stilla. Det kanske tänkte på
detta. Hur som helst, efter en stund knorrade
det. Men det sade ingenting, vilket verkligen
inte är likt dig tänkte han du är inte lik dig
själv, fast visst är det rätt skönt att ta igen sig
ett tag
Han låg under ett sjok utrullad tjärad
takpapp. Allt som existerar av honom, så när som
på den del som varken led av insekter eller
värme och kyla och som outtröttligt
galopperade på en ponny utan mål eller
bestämmelseort uppför ett upptornat silverberg av
stackmoln där ingen hov ekade eller lämnade
avtryck, fram mot det blåa bråddjup som
aldrig kom närmare. Den delen var varken
av kött eller icke-kött och han kände en liten
rysning av välbehag vid tanken på dess totala
frånvaro där han låg under sängtäcket av
tjär-papp.
Så var tillkojskrypandets och sovandets
nattliga mekanik förenklad. Varje morgon
rullades hela sängen ihop till en spole och stod
upprätt där i hörnet. Den påminde om de
läsglasögon som gamla damer bar på sig’ fästade
vid en snodd som löpte kring en spolten i en
prydlig dosa av ostämplat guld; en spolten,
en dosa fästad vid moder sömnens djupa barm.
Han låg stilla och läppjade på detta. Under
honom fullföljde Rincon sina ödesdigra,
hemliga, nattliga värv, medan de upplysta fönstren
och portarna låg som oljiga svep efter en bred
och alltför välfylld målarborste på gatornas
yppiga och livlösa mörker. Borta på varvet
började en båtsiren tappa ur sig. För ett
ögonblick var det ljud, så inneslöt det tystnad,
atmosfär, förmedlade ett vakuum till
trumhinnorna i vilket ingenting, inte ens tystnaden
fanns till. Så upphörde det, ebbade ut;
tystnaden andades på nytt med palmbladens
rasslande, likt sand som väser fram över en
metallskiva.
Hans skelett låg fortfarande orörligt. Det
kanske tänkte på detta och han tänkte på sin
tjärpappsbädd som på ett par glasögon genom
vilka han på natten kunde se att läsa
drömmens väv:
Tvärsöver glasögonens båda exakt lika
genomskinligheter galopperar hästen fortfarande
med sitt toviga virrvarr av slängande flammor.
Dess fyra ben svänger fram och tillbaka mot
den spänt rundade buken, sträcker sig rytmiskt
fram och förbi varandra, och varje nedlåtande
sträckning förbi markeras av den snärtande
smidigheten hos skodda hovar. Han kan se
sa-delgj orden och ryttarens fotsulor i stigbyglarna.
Sadelgj orden skär hästen mitt itu strax bakom
manken, och ändå galopperar den fortfarande
i rytmiskt, outtröttligt raseri, och utan att
komma framåt, och han tänker på den
ryttar-lösa normandiska springaren som
galopperade fram mot den saracenske emiren, han
som hade ett så skarpt öga, en så känslig och
stark handlov att den svingade klingan klöv
den galopperande hästen i ett enda hugg, och
hur de båda halvorna dundrade vidare i det
heliga stoft där han av Bouillon och Tancred
731
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
