Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - William Faulkner: Carcassonne. En prosadikt i svensk tolkning av Erik Lindegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLIAM FAULKNER
också rasslade i buttert återtåg; dundrade
vidare genom den församlade skaran av vår
saktmodige Herres fiender, fortfarande insvept
i attackens raseri och övermod, och utan att
veta om att den var död.
Gavelvindsrummets innantak sluttade i en
ryggbruten vinkel ner mot de låga taksparrarna.
Det var mörkt, och kroppens medvetande
övertog synsinnets uppgifter och formade i hans
tankars öga bilden av hans orörliga kropp som
nu fosforescerade i denna fortskridande
förruttnelse som hade tagit sin början i hans
kropp den dag han föddes, köttet är död som
lever på sig själv girigt livnär sig förtär sig
själv i sin egen förnyelse skall aldrig dö ty
jag är uppståndelsen och livet Hos en man
borde masken vara kraftig, mager och
hår-täckt. Hos kvinnor, hos finlemmade unga
flickor kortlivade som vackra visor borde den
vara fint svarvad, sjunka in i och ta för sig av
behagen, ta för sig. dock för Mig endast som
en beredelse av ny mjölk Som är uppståndelsen
och livet
Det var mörkt. På dessa breddgrader
lindrades träets vånda; tomma rum knarrade och
knakade inte. Fast trä var kanske som vilket
skelett som helst, efter en tid, då
reflexrörelserna efter allt gammalt tvång hade mattats
ut. Benknotor kunde ligga på havsbottnen, i
havets hålor, och bli slagna mot varandra av
vågors döende ekon. Likt benknotor efter
hästar som svor över de undermåliga ryttare som
hade grenslat dem och skröt för varandra om
vad de kunde ha presterat med en verkligt styv
ryttare i sadeln. Men det var alltid någon som
korsfäste de verkligt styva ryttarna. Och då är
det bättre att vara benknotor som slås och slås
mot varandra av sjunkande strömmars
utmattade vaggande i havets hålor och grottor.
där han av Bouillon och Tancred också
Hans skelett knorrade igen. På glasgolvets
båda exakt lika genomskinligheter galopperade
hästen fortfarande, outtröttligt och utan att
komma framåt, nu med ladan som mål där
sömnen stod i stall. Det var mörkt. Luis, som
skötte marketenteriet på nedre botten, tillät
honom att sova i vindsrummet. Men det
mörker han använde när han sov tillhörde mrs
Widdrington, Standard Oil Company’s hustru.
Om du inte arbetade nånstans skulle hon göra
en skald av dig också. Hon trodde att om någon
hade ett skäl att andas som hon inte kunde
godta så var det inget skäl. Om man var vit
och inte arbetade höll hon en antingen för en
luffare eller en skald. Och det var man kanske.
Kvinnor är så kloka. De har lärt sig att leva
oförvillade av verkligheten, otillgängliga för
den. Det var mörkt.
och slå och slå mina knotor mot varandra
Det var mörkt, ett mörker fyllt av ett trippande
som av feers små fötter, förstulet och ihållande.
Ibland väcktes han om nätterna av det kalla
trippandet mot ansiktet, och när han då gj orde
en rörelse kilade de osynligt undan som när
en vindil plötsligt skingrar en hög vissna löv,
i tisslande arpeggios av hårfina ljud, lämnande
efter sig en svag men otvetydig dunst av
smygliv och glupskhet. Ibland när dagsljuset
grått föll in längs taksparrarnas ryggbrutna
vinkel låg han där och iakttog deras skugglika
flackande från skumrask till skumrask,
skugg-spelslikt och väldigt som kattor, och hur de i
den unkna tystnaden lämnade efter sig dessa
tisslande vindpustar som av feers fötter.
Mrs Widdrington ägde råttorna också. Men
förmöget folk måste äga så mycket. Det var
bara det att hon inte väntade sig att råttorna
skulle betala för användningen av hennes
mörker och tystnad genom att skriva poesi. Nog
för att de kunde ha gjort det, och det med
riktigt bra vers förresten. Byron hade något av
råtta: en förstulen glupskhets admonitioner; ett
trippande som av feers fötter bakom en blodig
gobeläng där föll där föll där jag var
konungarnas konung men kvinnan med kvinnan med
hundögonen för att slå och slå mina knotor
mot varandra
— Jag skulle vilja göra något, sade han,
ljudlöst formande sina läppar i mörkret, och
den galopperande hästen fyllde på nytt hans
tankar med ljudlöst dunder. Han kunde se
sadelgj orden och ryttarens fotsulor i stigbyg-
732
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
