Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - William Faulkner: Carcassonne. En prosadikt i svensk tolkning av Erik Lindegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARCASSONNE
larna, och han tänkte på den normandiska
springaren, som avlats genom många
generationer för att kunna bära pansar i Englands
sävliga, fuktiga, gröna dalar, och som utom
sig av hetta och törst och hopplösa horisonters
skimrande intighet dundrade fram i två halvor,
utan att veta om det, ännu hållen samman
av den uppladdade fartens rytm. Pansaret om
huvudet hindrade den från att se framåt, och
från pansarplåtarnas centrum stack det ut en
— stack det ut en —
— Chamfron, sade hans skelett.
— Chamfron. Han försjönk i tankar en
stund medan hästen som inte visste om att den
var död dundrade vidare och Lammets fiender
öppnade sina led i det heliga stoftet och släppte
igenom den. — Chamfron, upprepade han.
Hans skelett som förde ett tillbakadraget liv
kunde ju inte veta något nämnvärt om
världen. Ändå hade det en förbluffande och
ytterligt retfull vana att sticka till honom små
triviala upplysningar som för tillfället hade fallit
honom ur minnet.
— Det enda du vet är det som jag talar
om för dig, sade han.
— Inte alltid, sade skelettet. Jag vet att slutet
på livet är att ligga still. Det har du inte lärt
dig än. I varje fall har du inte talat om det
för mig.
— Nog har jag fått lära mig det, sade han.
Det har jag fått mig itutat ända till leda. Det
är inte det. Det är det att jag inte tror att det
är sant.
Skelettet knorrade.
— Jag tror det inte, säger jag, upprepade
han.
— Ja, ja, sade skelettet stucket. Jag tänker
inte disputera med dig. Det gör jag aldrig.
Jag vill bara råda dig.
— Någon måste väl göra det, medgav han
surmulet. Åtminstone ser det så ut. Han låg
stilla under tjärpappen, i en tystnad fylld
av trippanden som av feers fötter. På nytt gled
och gled hans kropp i en lång nedåtsluttning
genom opalskimrande korridorer med
kryssvalv av döende solljus, längre upp förtonande
som dis, och kom slutligen till ro i de vindlösa
trädgårdarna i havets djup. Runt omkring
honom de vajande hålorna och grottorna, och
hans kropp som låg där på den krusade bottnen
och fridfullt rullades av och an av
havsströmmarnas svävande ekon.
Jag skulle vilja göra något djärvt och
tragiskt och stoiskt upprepade han, formande de
ljudlösa orden i den trippande tystnaden jag
på en buckskinnsponny med ögon som blå
elektricitet och en man som tovig eld i galopp
uppför berget och rakt upp i världens höga
himmel Fortfarande i galopp svingar sig hästen
allt högre ut i rymden, fortfarande i galopp
dundrar den uppför himlens långa blåa backe,
och manen slänger i gyllne virvlar som eld.
Springare och ryttare dundrar vidare, dundrar
och blir allt spädare, allt mindre: en bortdöende
stjärna i en oändlighet av mörker och tystnad
där Jordens mörka och tragiska gestalt,
orubblig, förtonande, djupbarmad och med länder
av allvar sitter försjunken i tankar; Jorden,
hans mor.
Carcassonne är namn på en stad i södra Frankrike med anor från romartiden och minnen från
strider mellan morer och franker. Faulkner besökte den förmodligen under första världskriget eller
vid sin europaresa några år senare. ”Carcassonne” trycktes första gången 1931 och återges här med
tillstånd av Random House. Copyright 1931 William Faulkner.
733
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
