Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Åke Janzon: William Faulkner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKE JANZON
WILLIAM FAULKNER
Om litteraturen, som någon (eller några) har
påstått, har till uppgift att kritisera tillvaron,
att ge livet den djupa och inträngande kritik
det kan vara värt, måste man säga att William
Faulkner fyller rätt högt ställda anspråk på en
författare. Det första han fann när han började
skära i tillvaron med oroande skarpa
instrument, var något som många brukar finna sist
av allt: intigheten. Känslan av intighet brukar
i allmänhet ge upphov till melankoliska verk,
och Faulkners första roman ”Soldiers’ Pay”
(1926) är också en melankolisk roman, men
melankolin är egendomligt laddad med dold
häftighet, förhäxande kraft. Romanen handlar
om en från kriget återkommen, en andlig
invalid, den första i raden av levande döda i
Faulkners skrämmande galleri av levande döda.
Det första världskriget slutade med seger för
Amerika, det var en seger som inte betydde
något meningsfullt för William Faulkner, vad
som betydde någonting var ångesten hos de
överlevande. Han har senare ägnat ämnet
noveller, men i sina romaner kom han snart att
vända sitt intresse till ett annat krig, ett krig
som han, kunde man säga, hade införlivat med
sig sj älv, fastän det utkämpades flera decennier
före hans födelse. Inbördeskriget som slutade
med nederlag för sydstaterna är paradoxalt nog
det viktigaste av alla data i William Faulkners
biografi. Med outtröttlig ingivelse och
återskapande precision fördjupar han sig i sin släkts
historia i sin tredje roman ”Sartoris” (1929)
och här börjar han kartlägga den hemtrakt och
upprätta den genealogi, i vilken de flesta
personerna i de flesta av hans senare böcker har
rot och fäste. Så sent som 1938 kan han alltjämt
William Faulkner: Inkräktare i stoftet. Bonniers
1950. 10:—.
finna stoff för nya berättelser om överste
Sartoris och inbördeskriget — det sker i den
suggestiva och ofta undervärderade
novellcykeln ”The Unvanquished”. Och i romanen
”Absalom, Absalom!”, där han skildrar en
annan sydstatsfamilj, går han till och med
delvis tillbaka till tiden långt före inbördeskriget.
Men det är inte som skildrare av ett krig
Faulkner kommer att gå till litteraturens
historia, utan som skildrare av nederlagets
konsekvenser, de gamla sydstatssläkternas
de-generation, de övriga vitas proletarisering, den
norrifrån kommande sterila mekaniseringen,
negerproblemets skärpning genom
nordstaternas inblandning, den patriarkaliska livsformens
förfall och den moderna kvasicivilisationens
ovälkomna invasion. Att Faulkners mening om
och framställning av förutsättningarna för
denna utveckling är ensidig, subjektiv och väl
också i vissa avseenden en smula missvisande,
är uppenbart, men även om man inte accepterar
hans tendentiösa förklaringar har naturligtvis
själva skildringen av processerna en viss
allmängiltighet. Det är inte bara regionala
skeenden, detta som händer i Jefferson,
Yoknapa-tawpha County, Mississippi; mer eller mindre
lätt krökta paralleller kan dras till vilka
områden som helst, där en som enhetlig uppfattad
livsform undanträngts eller söndersprängts av
en annan mer heterogen.
Om Faulkners första roman och åtskilliga av
hans tidigare noveller kan sägas handla om den
förlorade generationen (detta uttryck som nian
ständigt måste bruka eller missbruka), den
generation som kände sig rotlös och full av
intighet efter det världskrig som författaren
själv deltagit i, så kan man säga att hans kanske
märkligaste romaner som kom ut omkring 1930
skildrar generationer som är förlorade redan.
734
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
