Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Åke Janzon: William Faulkner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLIAM FAULKNER
genom sitt ursprung, förlorade redan genom
känslan av det obevekliga i sitt öde eller genom
det hopplösa i sin situation. I ”The Sound and
the Fury” (1929) — liksom i den sju år senare
”Absalom, Absalom!” — demonstreras
dege-nerationssymptomen i en deklinerad
överklassfamilj, i ”As I Lay Dying” (1931) är temat
de fattiga vitas proletarisering, kusligt
åskådliggjord i en jordbrukarfamiljs rikt
orkestre-rade sönderfall, i ”Sanctuary” (1931)
behandlas perversioner och abnormiteter hos individer
ur samhällets allra lägsta skikt och i ”Light in
August” (1932) negerproblemet i en paradoxal
blandning av gräll tillspetsning och subtil
omständlighet. Med dessa fyra romaner lyckades
Faulkner täcka hela det sociala fältet i
Yokna-patawpha County och behandla de olika
skiktens dominerande problematik. Man kunde ju
lätt tänka sig att dessa böcker, utkomna i
otroligt tät följd, skulle uppvisa rätt stora likheter,
åtminstone i stil, men då har man alldeles
misstagit sig. ”The Sound and the Fury” med sin
konstrika uppbyggnad i fyra satser, sina
tidsförskjutningar och olika röster i ”the stream
of consciousness” som ger olika versioner av
samma händelser med sällsamma
perspektivförändringar liknar ingen annan bok av
Faulkner — och inte av någon annan författare
heller, även om man väl måste förutsätta att
Faulkner fått eggelsen till sitt sätt att skriva
från Joyce. Det är en roman som man inte
begrep någonting av förrän man läst den till
slut, och som man inte riktigt förstod förrän
man läst om den — tyvärr utges den numera
med en inledande kommentar av Faulkner som
för läsaren fördärvar det oskyldiga nöjet att
småningom, långsamt, känna sig allt
intelligentare. ”As I Lay Dying” är visserligen också
berättad av olika personer, men här är
avsnitten korta, berättarna alltså ständigt
återkommande, dialogen rikare och mera
talspråks-mässigt exakt. ”Sanctuary” — som Faulkner
enligt egen uppgift skrev för att han behövde
pengar men som ändå har kvaliteter nog för
att inte behöva avfärdas som en spekulation i
ruskiga sensationer — är jämförelsevis rakt
WILLIAM FAULKNER
berättad utan några påfallande stilexperiment.
”Light in August” slutligen minns man som
en enda väldig böljegång, ett hav av suggestiv
prosa.
Även om prosan i ”Light in August” kan
verka som ett rus (och ibland försätta en i
dvala) så är frågan om inte Faulkner når ändå
högre, allra högst som stilist i sin roman från
1940: ”The Hamlet”. Boken hör inte till
Faulk-ners mest uppskattade men den innehåller
åtminstone ett parti, kapitlet om Eula, där en
entusiastisk läsare gärna vill utropa författaren
till prosans Michelangelo — eller om
benämningen skulle vara upptagen eller för måttlös,
ändå hellre: Piero della Francesca. Visserligen
är Eula, detta barn med ett barns ansikte och
en fullvuxen kvinnas gestalt inte någon riktig
”Madonna della Misericordia”, snarare
motsatsen, men hon får i Faulkners obönhörligt
stränga, klara, dystert objektiva framställning
en mytisk monumentalitet som är
överväldigande. Och som kontrast till dessa oändligt
735
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
