Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Åke Janzon: William Faulkner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄKEJANZON
åtråvärda ”Gliedermassen kolossaler
Weiblich-keit” den unga munkartade
skolläraren-juristen, lika intensivt plastiskt återgiven. Det blir
helt enkelt inte en berättelse om människor utan
ett ordmåleri som övergår i skulptur, en
byrealism som övergår i mytskapande.
Naturligtvis är även denna historia en berättelse om ett
nederlag, en hopplös kamp för ett meningslöst
mål och en kontinuerlig självförödmjukelse —
och en slutlig förödmjukelse som är så perifer
att den mångdubblar själva intigheten.
Naturligtvis är — ödsligt talat — Eula en
biologisk anomali och skolläraren ett ovanligt
inkapslat fall av sexualskräck. Det är inte
överraskande, ty även om varje bok av Faulkner
är olik varje annan genom författarens
oändliga förnyelseförmåga, förmåga att variera stil
och teknik, så finns det dock ett gemensamt
drag i all faulknersk personskildring:
förkärleken för psykiska och sexuella avvikelser.
Redan i ”Soldiers’ Pay” får författaren
anledning att dra en slutsats som är signifikativ:
”Sex and death: the front door and the back
door of the world. How indissolubly are they
associated in us!”. Hans andra roman
(”Mos-quitoes” 1927) berättar om människor i New
Orleans som härjas svårt av olika slag av
sexuella missräkningar. I ”Sartoris”
demonstreras dödsdriften som en negerad libido.
”The Sound and the Fury” erbjuder den
rikaste provkartan på mänskligt förfall: den
alkoholiserade fadern, den egocentriska modern
med sitt martyrskap, den imbecille Benjy och
den neurotiske ynglingen Quentin som till
förtvivlan och raseri älskar sin syster Caddy med
en vit lidelse som är en upprörande förening
av incestuös fysisk dyrkan, skräck för könet
och nästan religiös tillbedjan av hennes
jungfrulighet. När systern gifter sig sopar
dödsdriften undan honom, dränker honom. Men
även hos den perverterade, impotente gangstern
Popeye i ”Sanctuary” — möjligen en anfader
till Graham Greene’s Pinkie —- finns en
uppenbar dödslängtan, i varje fall visar han en
fullständig brist på intresse för livet och
accepterar nästan som en stilla nåd att bedja om
den hängning som väntar honom för ett brott
som han händelsevis inte har begått. Även Joe
Christmas i ”Light in August”, mannen med
några droppar negerblod, ser i förintelsen den
enda rimliga, lyckliga lösningen, så som
känslo-skräcken under hela hans liv förtätats i honom
— när han möter tillgivenhet eller kärlek vill
han gärna svara med att döda — oförmögen
att finna sig i sitt livsnederlag möter han
lynchning och död under en flykt som egentligen
är alldeles motvillig. I samma roman
återfinner vi också ett utomordentligt exempel på en
levande död, prästen Hightower, ”ett slags
ruvande samvete, spökande av dödens oförlösta
förflutna och sitt misslyckande med att skilja
ont från gott: en våndans dunkla och patetiska
gestalt” — som Artur Lundkvist oöverträffat
karakteriserat honom. För Hightower blir den
systematiska inaktiviteten det enda som kan
rädda människan från det onda.
Livsskräck och sexualskräck får också en
nästan gripande representant i ”The Wild
Palms”, romanen från 1939: straffången som
vid Mississippis översvämning mot sin vilja
tvingas att handla och rädda en havande kvinna
och bevittna hennes nedkomst — med djupaste
lättnad återvänder han till fängelsets trygghet.
I parallellhandlingen i denna underligt
sammanflätade roman har Faulkner (väl för enda
gången) skildrat ett älskande par, men ett
älskande par för vilket kärleken i sin absoluta
isolering från alla sociala relationer uppenbarar
sig som en destruktion, ännu ett nederlag och
ett obönhörligt. Även hos dem finns väl på
bottnen ett inslag av livsskräck eller åtminstone
puritanism — samma puritanism som slår ut
i vild syndextas hos den korrekta miss Burden
i ”Light in August”, i blommande och
multnande perversion i den sataniska — och
Poe-inspirerade — novellen ”A Rose for Emily”
eller kulminerar i ett uppjagat vanställt
samvetes hysteriska skratt hos miss Minnie Cooper
i den kusliga lynchningsberättelsen ”Dry
September”.
Det kan vara svårt att skilj a mellan abnorma
och normala människor i Faulkners
person
736
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
