Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Åke Janzon: William Faulkner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WILLIAM FAULKNER
galleri, det är faktiskt något lättare att skilja
mellan de onda och de jämförelsevis goda. Till
de senare måste man i allmänhet räkna dem
som inte lider av några iögonfallande sexuella
egenheter, sådana som Lena Groves och Bunch
i ”Light in August”, Cash Bundren i ”As I
Lay Dying” och — naturligtvis —
negerkvinnan Dilsey, den enda som håller ut och är
kvar att sörja familjen Compson när den gått
sin undergång till mötes i ”The Sound and the
Fury”. Men till de ”goda” hör nog också
neurotiker som den samvetstärda studenten
Quentin, livsskygga som straffången i ”The
Wild Palms”, den nästan okroppslige,
uppoffrande och svage reportern i flygromanen
”Pylon” (1935) — och man vill till denna
grupp av goda och svaga, nederlagets tydligaste
representanter, gärna paradoxalt räkna den
trettiotreårige imbecillen Benjy, ty trots sina
utomordentligt begränsade fattningsgåvor och
sitt rudimentära känsloliv representerar han
något som man med Faulkner kan betrakta
som fundamentalt hos människan: den vilda
besinningslösa tillgivenhet han kan hysa för
en annan människa (i hans fall systern Caddie)
och det lika vilt besinningslösa raseriet över
vad han uppfattar som tillvarons grymhet och
till sist de oförstörda förnimmelserna av regnet
och dofterna och eldens ljus och hetta.
Ungefär samtidigt med att Marcel Proust
avslutade det verk som var fulländningen av en
lång epok i litteraturens historia och nådde ett
annu oöverträffat resultat i den minutiösa
skildringen av komplicerade och kultiverade
människors själsliv, började några
amerikanska författare ett kanske lika svårt och
kanske vitalare företag: att skildra enkla och
okomplicerade människor på ett sätt som inte
var enkelt och okomplicerat. Kanske kan man
säga att dessa amerikaner gj orde en viktig
upptäckt, upptäckten att tillvaron är så mångsidig
att den kan göra en jämförelsevis osammansatt
och ociviliserad individs situation lika
intressant, lika subtilt invecklad och intrigerande
som ett överbegåvat överklassbarns utveckling
och omgivning i den så kallade västerländska
civilisationens så kallade hjärta. De första av
dessa amerikaner hette Dreiser och Sherwood
Anderson, den kanske främste, kanske
varaktigaste heter William Faulkner. Sina mest
lysande resultat rent tekniskt når han kanske
i ”As I Lay Dying”, sina största triumfer som
interpretör av livssituationer och själsliv
vinner han kanske i ”The Sound and the Fury”
och i ”Light in August” — och han gör det
alltså i kraft av sitt lidelsefulla intresse för
det ständigt hotade fundamentalt mänskliga
och det ständigt hotande abnorma, det
överbyggande och undergrävande abnorma, genom
sin insikt i allt handlandes oroliga
konsekvenser, nederlaget som hotar oss alla, särskilt om
vi är goda och svaga, det obevekliga i vårt öde
och intigheten som omvärver oss och hotar att
bemäktiga sig oss, innan vi fått den blygsamt
och paradoxalt segrande och vacklande statur,
som ger vårt nederlag dess moral eller rentav
dess idealitet.
Känslan av att allting är likgiltigt kan man
ofta tycka att Faulkners personer är uppfyllda
av och utstrålar, men man finner nästan lika
ofta att de ändå inser att rätt mycket är
nödvändigt. Om människor som finner det
nödvändigt att handla, att ingripa och förändra
handlar en av hans senaste böcker ”Intruder
in the Dust” (1948) — nu utgiven i en
naturligtvis aktningsvärd översättning av Thomas
Warburton. ”Inkräktare i stoftet” är en roman
där Faulkner framträder som idealist och
moralist förbluffande obeslöjad — det är alltså
hans kanske mest ”positiva” roman men
knappast en av hans mest betydande. I likhet med
mästerverket ”The Sound and the Fury” är
det en bok som det är roligare att ha läst än
att läsa men den gör knappast samma djupa
oförglömliga intryck. Man har en känsla av
att Faulkner givit en alltför liten tavla en
alltför vid ram — stoffet hade räckt till en novell
men boken har fått en romans omfång genom
berättelsens omständliga vittomfattande och
lösliga associationsteknik. Dessutom har själva
prosan ingenting av den sugande, böljande
rytmen i ”Light in August” eller av den solida
2 BLM 1950 X
737
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
