Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Walter Ljungquist: Fröknarna Pontin. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
2
Jag var rätt ung på den tiden, sommaren
1914, men de flesta tog mig ändå för fem-sex
år yngre än j ag var, för j ag hade den oerfarnes
friska, omärkta ansikte. Jag hade just den
sommaren fyllt tjugusex år.
Tysells äldste pojke, Sture, en för sin ålder
liten sextonåring, en målbrottssj äl, stod på
vägen utanför huset när jag kom hem.
Den ena av damerna Pontin är ju en ung
mänska, sa jag sen vi pratat om åskvädret en
stund och nu klev in i den regntyngda
trädgården och fram mot huset.
Han stannade.
Har kandidaten varit där? sa han.
Vid matbordet tittade fru Tysell ofta på mig,
och det brukade hon inte göra. Kaptenen var
inte hemma: samma dag jag kom hit for han
ut på sjön med ett av sina fartyg (i yngre dar
hade han varit skeppare, men sen han ärvt sin
farbrors skogar och sågverk och tre skonare
var han inte så ofta på sjön). Jag känner hans
närvaro ändå. I tamburen står hans käpp med
silverkrycka, och den där käppen påminner
mig alltid om pappa, för pappa har en precis
likadan.
Så nu bestod familjen bara av mor och tre
barn: utom Sture var det den fjortonåriga
Blenda och den tolvårige Einar, min discipel.
Fru Tysell, som annars har ett sovande och
högdraget inåtvänt ansikte, tittade ofta på mig
under måltiden, men hon sa ingenting förrän
barnen lämnat bordet.
Har ni varit hos fröknarna Pontin? sa hon.
Ja, sa jag. Hur så?
Ingenting, sa hon med flackande ögon och
började duka ut. Det är bara så förvånande.
För de umgås inte med någon, sa hon och gick
sen mot köket.
3
Sen gick jag ofta till pontinska huset, men
jag talade aldrig mer om för Tysells (eller
någon annan) att jag gick dit. Jag minns stilla,
mörka, varma sommarkvällar där med öppna
fönster, blomdoft, cigarrlukt och hemgjort vin.
Någon gång kommer jag tidigt, i ett
solned-gångsrött, torrt vägdamm, men oftast sent, och
hur sent jag än kommer sitter damerna i en
kvällsgult klar eller asklikt tätt fallande
skymning på var sin stol i glasverandan, tysta,
lyssnande, avvaktande, vakna, och alltid med huset
mörkt bakom sig. Jag har inte varit i husets
inre del, och jag har inte någon gång sett det
tänt där. Handarbetet på sybordet och i
sykorgen bredvid fröken Emilia är alltid orört,
men fröken Aina tar ofta fram en sybåge eller
en pärlstickning när jag kommer, om det inte
är för mörkt då, och fördjupar sig i den, men
aldrig förrän just när jag kommer. Som om
hon ville att jag skulle se det.
Andra eller tredje gången jag var här
snubblade faster Emilia in i huset och fröken Aina
sa, böjd över sybågen, lågt och utan att se
upp:
Ni borde inte komma hit.
Varför det?
Ni är för ung för oss. Och när fasterns steg
hördes inifrån huset: Kom inte hit. Kom inte
hit mer, säger hon och ser alltjämt inte upp.
Vet ni varför jag kommer hit?
Just därför, säger hon.
Den kvällen har en katedrallikt hög, grön
himmel med svarta, siluettorörliga träd och en
nyutsprucken doft av kaprifolium, och jag
minns den för den visshet, en ödets
fingerpekande tystnad, som fyller den.
Vad säger gamarna? sa fröken Emilia den
kvällen, och då begrep jag det inte. Va viskar
aperna om? sa hon. Di viskar och viskar, men
di törs inte hit.
Det dröjde några dar innan jag märkte att
hon sällan var nykter. Jag trodde att hon
snubblade på kjolen, mumlade och sluddrade
för att hon var gammal, virrig och förslöad,
men hon är inte förslöad. Fröken Aina sitter
med händerna stilla i knät och med ögonen
vidöppna och fastern rapar när mina steg
överraskar dem i halvmörkret. Faster hinner fräsa
något och Aina tar fram sybågen eller
pärlstickningen precis den vanliga sekunden för
744
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
