Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Walter Ljungquist: Fröknarna Pontin. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKNARNA PONTIN
sent och är långsam, frånvarande och indolent,
men fastern har ögonen riktade på mig när jag
dyker upp och blicken i dem är alltid lika
skarp bakom en oljig hinna utan djup, och den
kvällen känner jag en sur lukt av uppstött vin
från Emilias mun när hon talar rakt i ansiktet
på mig:
Hur mår gamarna? säger hon.
Och då har jag förstått vad hon menar:
Varför stannar ni här? Varför reser ni inte
härifrån? Vad är det som tvingar er att bo
här?
Det är likadant överallt, säger hon. Ni är så
ung så ni har inte upptäckt det än. Jag har
bott på många platser. För femton år sen kom
jag hit.
Varifrån då?
Hon muttrar något otydligt.
Jag är född i det här huset, säger hon sen.
När jag var arton år reste jag härifrån.
Vart då?
Nytt muttrande och sen:
Då var inte huset mitt, men nu är det mitt.
Och det kan ju tänkas att man vill dö här.
Jag har satt mig i en emmastol så nära
fröken Aina att jag kan se hennes vita ansikte
under det svarta håret, och då gumman den
gången också snubblar in i huset lutar jag
mig nära det tysta, nerböjda ansiktet och
säger:
Varför reser ni inte er väg?
Vi är fattiga, säger hon utan att se upp. Vi
äger bara det här huset. Vi äger ingenting.
Va lever ni på då?
Det behövs så lite på landet. Paus. Och vem
har sagt att man lever? Kanske man är död.
Ni ser inte död ut.
Sånt syns inte, säger hon. Ni är så ung. Ni
har inte börjat dö än. Och efter en tystnad
som för mitt öra är en benvit, månkall,
mån-ödslig tystnad ser hon upp och hennes
andedräkt flyger mot mig i mörkret när hon säger:
Vi är som maskar: vi lever i mull.
Ni får inte säga så, säger jag lågt men häftigt,
och söker efter hennes hand, men hon rycker
undan den och jag trasslar in mig i sybågarna
som lossnat, och jag hör att jag skriker: Ni
får inte bo kvar här.
Sch! viskar hon. Var ska jag bo då?
Följ med mig, säger jag. Om ni följer med
mig så reser jag härifrån.
Kan ni försörja mig?
Jag kan inte leva utan er.
Och nu, när hon lagt sybågarna till rätta och
befriat mig från nål och tråd, lutar hon sig
framåt:
Tala om hur det känns. Hur känns det att
inte kunna leva utan en mänska? Tala om det.
Då såg vi ett Ij ussken över mattorna i hallen.
Sen kom gumman ut med en tänd
fotogenlampa, och hon gick så fort att en sotsvärtad
låga svepte upp genom lampglaset.
Ni är rik, sa hon när hon ställt lampan på
bordet och vänt sig till mig.
Jag?
Ni har en rik far, sa hon.
Nu hade natten blivit biåsvart utanför och
verandan full av skuggor. Fröken Aina stängde
ett fönster som ett par nattfjärilar slog emot.
Jag kan inte komma åt hans pengar, sa jag.
Han vill att jag ska lära mig att försörja mig
själv först. Det är därför jag tar såna här
platser.
Han är hård då? sa hon.
Han var fattig som ung, sa jag.
Gifte sig rikt? sa hon.
Hur vet ni det?
Det vet många. Ni bär ett känt namn. Det
är inte alls något märkvärdigt att jag vet det.
Ni tillhör gamsläktet, ni som alla andra. Utom
di som är aper.
Nu är det nog bäst ni går, viskade fröken
Aina. Jag ska följa er ut.
Jag såg på fröken Emilias härjade ansikte
i skenet från lampan: hon hade pudrat sig
kritvit och målat läpparna, och hon var mycket
berusad.
Hälsa gamarna, sa hon till god natt. Kyss
aperna på hand från mig, sa hon. Slicka på
dom.
Vi gick ut i en kaprifoliumsdoftande,
träd-mörk natt. Hon var hårsvart, hullmjukt vit och
745
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
