Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Walter Ljungquist: Fröknarna Pontin. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
parfymdoftande, la en hand pä min arm, såg
storögt nära på mig och sa:
Nu förstår ni varför ni inte bort komma hit.
Ni är för ung, men överge oss inte. Jag
behöver er.
Och sen sköt hon ut mig genom grinden.
4
Sen kom många kvällar då vi satt tysta och
då det enda som hände var att jag i smyg fick
hålla i fröken Ainas vita, mjuka hand. Jag
hade vant mig att sitta där, men jag var inte
medveten om tiden, för tiden var något som
sprack ut som en evighetsblomma varje kväll,
öppnade sig kring ett kalkdjup av het, doftsöt
visshet. När jag inte var där var tiden en
flygande oro, läderlappslik, men när jag kom dit
satt jag mitt i den, orörlig mitt i en varm,
växande stillhet. Då var nätterna julimörkt
sammetstysta i ett hövolmsskuggat månsken.
Jag minns husets höga grå gavel mot
trädkronor som susade i en nattdaggsfuktad vind,
vägar som låg dammvita under mina steg i
sömnlös oändlighet och att ett enda upplyst
fönster kunde hålla mig stilla i timmar innan
det slocknade och uppsög österhimlens
gry-ningsljus i samma sekund, så att man inte hann
få någon föreställning om ett slocknande, bara
ett byte av ljus. Ingenting är så larmande tyst
som en natts väntan på ett släckt fönster på
en hög husgavel mellan höga, siluettstela
klungor av träd.
Jag kan inte bli er, sa hon vid grinden sent
en natt när Emilia nyss gått med
fotogenlampan. Jag är för gammal för er, men överge mig
inte. Jag behöver er än en tid. Inte länge, men
en tid till.
5
Det var i slutet av den månaden som kapten
Tysell kom hem. Han är bredare och myndigare
än min far och har tjocka bruna mustascher,
ögonlockstyngda ögon och en ungdomligt
svällande röd mun, och ändå kommer j ag att tänka
på min far, men det beror kanske på den där
käppen med silverkryckan och på hans sätt att
gå med den. Första kvällen blev jag tvingad
att stanna hemma till tolvtiden och dricka toddy
och diskutera fallet Einar.
Den natten mötte mig fröken Aina vid
grinden. Hon såg liten ut i mörkret och gick fort,
men när hon kom fram till mig var hon lugn:
Ni får inte komma hit mer, sa hon.
Varför det?
Hon stod där tätt intill mig i sin vegetativt
mjuka oåtkomlighet, i sin yppiga,
hemlighetsfullt skyddande maklighet, i en månblek,
käl-larvit frodighet.
Jag behöver er inte längre, sa hon.
Om jag behöver er då?
Ni ska ju snart resa, sa hon.
Inte än.
Jo, sa hon. Och lova mig: kom inte hit mer.
Adjö, sa hon och försvann i mörkret.
Då jag kom dit kvällen därpå satt kapten
Tysell där. Han satt med käppen mellan benen
och händerna på silverkryckan. Fröken Emilia
stirrade på mig, kaptenen reste sig överraskad
och hotfull upp och fröken Aina, som kanske
hört mina steg, var redan fort och tyst på väg
in i huset.
Jaså, är det kandidaten, sa kapten.
Han kommer och hälsar på oss ensamma
kvinnor ibland, sa fröken Emilia och verkade
alldeles nykter. Ni får inte misstyda det. Det är
inget ont i det.
Kapten Tysell sa ingenting.
Vad är det som kan misstydas? sa jag
aggressivt. Vad skulle det vara för ont i det?
Ingenting, sa kapten. Hans ironiska,
överlägsna lugn både retade och oroade mig, och
nu (när jag var färdig att slunga ut: Vad gör
ni här själv då?) sträckte han på sig i hela sin
bredd och längd, spände ut bröstkorgen, kom
med vadspända steg emot mig och sa: Ska
vi gå nu?
Emilia Pontin log ett vitpudrat, uppmålat,
förvirrat leende, såg från mig till kapten,
snubblade sen hastigt fram till mig, viskade:
Det är bäst ni går. Ni ensam.
746
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
