Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Walter Ljungquist: Fröknarna Pontin. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKNARNA PONTIN
Visst inte, sa kapten och stod med handen
på käppen. Vi ska gå tillsammans.
Hon stirrade på honom.
Ska jag hämta Aina? sa hon.
Låt henne vara, sa kapten Tysell.
Jag hade fått syn på något.
Kapten har glömt pengar på bordet, sa jag.
Visst inte, sa han lugnt. Det är inte mina.
Det är ju hundra kronor, sa jag ilsket. Så
mycket pengar finns inte här.
Vet hut, unge man! sa Emilia.
Kapten sa ingenting. Han kom fram till mig,
tog mig lugnt under armen och sa:
Då går vi då.
Fröken Emilia stod kvar och ögonen var
tomma nu, men hennes kropp var spänd, stel
och hård. Vi gick mot dörren. När jag vände
mig om i dörröppningen såg jag att sedeln
inte längre låg kvar på bordet och att Emilia
vände ryggen till, men kapten ryckte mig med
sig-
Det är väl onödigt att be er inte säga till
någon, allra minst därhemma, att ni träffat
mig hos damerna Pontin, sa han och drog
mig med sig, inte genom den lilla grinden, utan
på en upptrampad stig som gick runt huset,
förde ner till alskogen, genom den, över bron
på ån och ut mot en mindre väg. Eller hur?
sa han.
Och något som var förlamat i mig hade
svarat (fast jag inte kom ihåg det förrän vi
kom hem):
Vad skulle jag vinna med det?
Jag hörde inte vad han sa. I alskogens grå
stillhet lyste tre bj örkstammar vita, och bakom
dem låg åbron, sen kom granskogens utlöpare
norrifrån, en snibb som tränger ner till den
lilla vita vägen.
Ni har gjort ett bra arbete i sommar, sa han
och strök upp mustascherna med silverkryckan
när vi efter en lång tystnad kom ut på vägen.
Ljungen framför barrskogen såg brinnande röd
ut i kvällsljuset, en ensam brunn med hög stång
låg här i den kvällssvala sänkan, ett
citron-gult moln med blå skuggor överst låg där solen
gått ner, och daggen föll redan i ängsgräsets
skugga, men från skogen kom dagens hetta
som ur en svalnande ugn. Ni kan anse er färdig
nu, sa han och petade mig på bröstet med
silverkryckan. Ni får resa när ni vill.
Vid avtagsvägen stod Sture och såg på oss,
och han såg ut som om han stått och väntat
på oss.
Va gör du här? sa fadern.
På väg hem, sa Sture.
6
Jag har inte packat än. När jag går ner och
ut genom den kryddluktande förstugan ser jag
att kaptens käpp med silverkrycka står där, och
j ag tar den med mig. Kryckan luktar
mustasch-vax och tvål. Då jag kommer ut på vägen
sätter jag käppen mot knät och försöker bryta
av den, men den är hård, så jag måste gå fram
till ett stenrös, lägga den över två stenar och
häva en annan över den innan den springer
av. Sen vältrar jag många andra stenar över
den.
Jag går inte hem än. Sent på natten står jag
ute på vägen och tittar på det översta fönstret
i den höga grå husgaveln, men inget ljus har
tänts där än. Nu viskar jag för tionde gången:
Jag kommer bara för att säga farväl. Och ändå
lyder inte mina ben, men en vingtrött vilja
flyger tungt i mörkret genom grinden och slår
mot verandafönstren. Och jag vet att det är
för att jag vill se henne en gång till, se hur hon
ser ut nu, se henne i min nya visshets svidande
ljus, medan tiden sitter som en rovfågel på
en pinne och hackar med rovfågelsnäbb i ett
stycke förgången visshet.
Nu tänds ljuset. Det är för sent.
7
Jag har packat nu. Och bortsett från
måltiderna har jag varit i mitt rum hela dagen.
Inte ens när vi äter kvällsvard visar sig kapten,
men frun har betalt mig och Einar har gett
mig ett fotografi av sig själv i silverram och
747
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
