Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Walter Ljungquist: Fröknarna Pontin. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
en snusdosa av pärlemor att lägga kragknappar
i, men dosan luktar mustaschvax och tvål.
Efter kvällsvarden gick jag ut. Så jag kom
lagom för att hinna se Sture kasta en gammal
sko och krossa ett av fönstren i glasverandan.
Han stod gömd bakom en buske, och när han
vände sig om för att fly kom han rakt i armarna
på mig. Jag kände hans hastiga puls i
handleden när jag vred den bakåt för att hålla
honom fast. Genom ljudet av glasskärvorna
som föll hade jag hört kaptens röst, men han
kom inte ut. Han kom inte ut. Ingen kom ut
i den ljumma, solnedgångstyst jasmindoftande
trädgårdsgrönskan, och hålet i glasrutan
gapade svart mitt i resternas vassa ljusreflexer.
Jag drog Sture med mig mot huset.
Kom nu, så går vi in.
Så kommer jag in på verandan med pojken,
som är matt av rädsla och inte förmår att göra
motstånd. Fröken Aina reser sig och stirrar,
men de andra sitter stela, hårdögda och tysta.
Det är en ordsprängd, röd, het tystnad.
Jag kommer bara för att säga adjö, säger
jag. Och för att lämna en missdådare till hans
far.
Fröken Aina går in i huset. Jag ser på
sybågen som ligger på golvet, ser portvinsglasen
som står framme, ser också sybordet och
sykorgen och en cigarr som ligger och ryker i
en askkopp. Fröken Emilia gungar nu i
gung-stolen och sitter med slutna ögon.
Kapten har rest sig. Jag ser inte på hans
ansikte, för jag vill inte se det, men jag ser
resårkängorna som närmar sig och hör dem
knarra.
Var det du? säger kapten.
Nej, säger pojken i målbrottsfalsett och
vrider sig lös ur mitt grepp. Det var han,
kandidaten.
Sen ser jag två snabba steg, pojkens ben
som hejdas och nästan lämnar golvet och hör
ett tungt slag och ett tjut. Och när jag går hör
jag ännu ett tjut.
Solen har inte gått ner än. Jasminerna doftar
och den upptrampade, ogrusade stigens gräs
är torrt, men längst bort i trädgården, i sänkan,
når mig den första kvällssvalkan innan jag
dyker in i alskogens ugnsvärme.
Jag går inte hem.
8
Dagen därpå reste kapten Tysell till stan med
Sture. Fru Tysell sa att Sture på något
obegrip-likt sätt sprängt trumhinnan på det vänstra
örat. Och eftersom kapten inte var hemma
stannade jag en natt till, för kapten Tysell och hans
son skulle inte komma tillbaka förrän nästa dag.
Jag gick till pontinska huset sent på kvällen.
Den krossade rutan var lagad, men dörrn var
låst och husets alla fönster var stängda och
genom glasrutorna såg jag att verandan var
tom och att inte ens sykorgen och sybordet
stod kvar. Det var mörkt och tyst överallt. Jag
stod på trappan och lutade min panna mot
glasdörm och lyssnade till en tystnad som i
mitt öra var en marmorkall, sarkofagliknande,
epitafisk tystnad. Nu har jag börjat dö, tänkte
jag-
Då jag gick hem genom trädgården mötte
jag en gubbe som jag aldrig sett förut, och
när jag frågade honom efter fröknarna Pontin
sa han att de i stor brådska packat ihop och
rest bort. Vart visste han inte.
Det sägs att huset ska säljas, sa han.
Tidigt morgonen därpå reste jag, innan
kapten och Sture kom hem. I slutet på sommaren
bröt kriget ut, kriget som varade i fyra år,
och det sopade med sig allting. Och efter några
månader på en ö hade man vuxit in i
uniformen och var inte densamme mer.
748
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
