Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Carl-Eric Nordberg: Walter Ljungquist — den intime visionären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL-ERIC NORDBERG
klara konturer utan försvinner i ett drömlikt
dunkel. Paradoxalt nog blir boken emellertid
samtidigt intressant just genom att den är så
otillräckligt genomarbetad, så kaotiskt
halvfärdig. Därigenom ger den nämligen en direkt
inblick i Ljungquists diktarmetod och visar
tydligt mitt i otydligheten vilka
inspirationskällor hans psykologiska skildringskonst är
beroende av, hur den har sin upprinnelse i en
j äsande, ångande dj ungel av känslor och
stämningar.
I jämförelse med denna överexponerade
prosaelegi verkar ”Farväl sommar!”
välgörande avkyld och nykter. Den hektiska
högsommaren har här efterträtts av sval och
besinningsfull höst. Rent konstnärligt har
Ljungquist kanske aldrig lyckats bättre än i
denna distinkt komponerade, med sober elegans
och varlig illusionslöshet skrivna lilla roman.
”Vandring med månen” betecknar så på nytt
en kontrast: där härskar ånyo sommaren och
förälskelsen. Det är ingen märklig bok men
den är rörlig och uppfinningsrik och dessutom
många gånger verkligt rolig, fylld av de
dråpligaste scener och figurer samt genomvävd av
en både naturlig och spirituell dialog — för
övrigt ytterligare fulländad i ”Azalea”! — som
kommer en att undra varför författaren inte i
direktare form utnyttj at denna talang. Radions
intima hörspel borde ligga väl till för honom.
Temat skuld-ansvar behandlas både i
”Vägskäl” och ”Azalea” men på mycket olika sätt.
Den förra saknar alldeles Ljungquists
sedvanliga inslag av sommarhumör; det är den enda
bok där handlingen utspelas på vintern, en grov
obygdsvinter med dov dimma och ödsliga
snöfall. Det är också i inre avseende en vinterbok:
tungt och mörkt diskuterande, dramatisk på ett
liksom förkvävt, underjordiskt sätt. ”Azalea”
är då helt annorlunda: lätt, ljus, graciös.
Ljungquist har där funnit sig själv på ett alldeles
annat sätt och leker sig okynnigt fram i
fantasi-glittrande arabesker. Men det är ändå hela
tiden en innebördsrik, betydelsemättad lek. Det
är en kurragömmabok som kan tolkas på
många sätt, den är förbryllande rik på
perspek
tivbrytningar, motivomkastningar,
spegeleffekter. Det förefaller vara den bok där diktaren
mest mångsidigt om också inte mest samlat
givit sig själv.
”Nycklar till okänt rum” slutligen ansluter
sig nära till ”Azalea”. Också den handlar
om verklighetskänslans frivola oberäknelighet,
också i den härskar en sällsam
förvandlingarnas lag som plötsligt gör det välbekanta
overkligt och kommer skeendet att balansera mellan
dröm och vaka. Kanske kan man emellertid
också här tala om ett kontrastförhållande. Om
det i ”Azalea” gäller att ur det virrvarr av
kaotiskt stridande röster som befolkar
medvetandet subtrahera fram det avgörande tonfallet,
den auktoritativa formuleringen är förhållandet
i den sista romanen det rakt motsatta. Där
representeras jaget till att börja med av en
absolut vit och ordlös frånvaro som först
mycket långsamt färgas av skygga ekon, av en
fragmentariskt tätnande artikulation. I
”Azalea” är det fråga om inringning och
koncentration, i ”Nycklar till okänt rum” om utbrytning
och expansion.
3
Hos kanske ingen annan modern svensk
prosaist lever sommaren, den svenska
högsommaren, så som hos Walter Ljungquist. Den
uppenbarar två väsentliga drag i hans natur.
Dess öppna, blonda charm avlockar honom till
att börja med det blanka ungdomshumöret, den
ljusdruckna livshängivelsen. Men det
svår-modstrolska, det vemodigt drömmande och
melankoliskt inåtvända som kanske ändå
signerar hans innersta väsen framträder först i den
blå skymningstimman när skuggorna djupnar
över blickstilla skogstjärnar och de första
aftonstjärnorna spricker fram i trädkronorna.
Denna naturdyrkan är en livsbetingelse för
Ljungquists hela diktning. Inte minst har den
intimt samband med hans psykologiska
skildringskonst. Milj öteckningen fyller ofta en
symbolisk funktion: den blir ett led i den
psykologiska karakteriseringen. Man skulle också
kunna vända på resonemanget och säga att
750
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
