Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- December. N:r 10
- Carl-Eric Nordberg: Walter Ljungquist — den intime visionären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL-ERIC NORDBERG
dunklare, svåråtkomligare sammanhang. Det
är hennes bortvända sida som avslöjar
sanningen eller det som kommer sanningen
närmast. Det är bland skuggorna och inte i
dagsljuset som de avgörande livsprocesserna äger
rum. Det är aldrig det påtagliga och konkreta
som är betydelsefullast utan det ogripbara och
osynliga.
I detta perspektiv blir det helt naturligt att
det förflutna för Ljungquist framstår som
något avgjort aktuellare än nuet. Först när
livet blivit till minne börjar det verkligen leva
för honom. Inte förrän de passerats, förrän de
övergivits får händelser och människor sina
riktiga dimensioner, sin rätta belysning. Hans
romaner utvecklas därför inte sällan bakåt: de
kan ofta karakteriseras som på en gång lyriskt
och psykologiskt nervkänsliga rekapitulationer
av till hälften bortglömda men ändå
oundvikligt bestämmande orsakssammanhang.
Typexemplet är härvidlag givetvis ”Nycklar till
okänt rum” där nuet bokstavligen talat hänger
alldeles fritt i luften: ett blankt, övergivet
pappersark som först blir verkligt när det börjar
ifyllas av det förgångnas gåtfulla skrivtecken.
Betecknande nog representerar det förflutna
till sist för Ljungquist inte bara en psykologisk
utan också en moralisk värdemätare. Det
nästan omärkliga falskspel hans människor ofta
bedriver kommer obönhörligt i dagen när
det förgångna aktualiseras. Den yttre eller inre
pose de gömt sig bakom faller då platt till
marken. Och inte förrän de accepterat sin skuld
till det förflutna kan de se framtiden i ögonen.
Inte förrän de gått tillbaka kan de gå vidare.
*
När det om författaren Jörgen Bast i
”Azalea” förklaras att han på intet sätt är
”någon socialt indignerad författare” utan
enbart en psykologiskt inriktad som tror ”att våra
levnadsförhållanden är ödesbestämda: med en
viss möjlighet att av egen kraft bättra på dem”
kan man gott sätta likhetstecken mellan honom
och Ljungquist själv. Sociala spänningar ska
man nämligen förgäves leta efter i hans böcker.
Verklighetens yttre frontställningar är
obefintliga.
Ändå vore det felaktigt att beskylla honom
för social likgiltighet. Utvidgar man bara detta
begrepp utöver klassmotsättningarna, inåt och
på djupet, står det klart att Ljungquist i själva
verket är en utpräglat social diktare. Han
strävar bara inte efter att sanera samhället utan
människan själv.
Han går härvidlag aldrig fram efter stela
principlinjer. Den fina känsligheten för
moraliska värden förgrovas aldrig till klumpig
dogmatik. Han finner aldrig svaret i
ekvations-formler och logiska begrepp utan i själva det
levande och motsägelsefulla materialet, i
individen själv. Förståelse, värme, tolerans är
egenskaper som aldrig saknas när han skriver
om människor. Han är alltigenom en djupt
human, en djupt ödmjuk diktare.
Men hans ödmjukhet är ändå innerst inne
inte någon ödmjukhet. Han har bara kommit
till insikt om att den verkliga styrkan ligger i
att våga erkänna sin svaghet. Han vet att först
då står man på säker grund. ”Segrare är den
som erkänner sig besegrad. Det är vårt sätt att
bära ett nederlag som avslöjar vår karaktär
och en verklig seger är frukten av otaliga
nederlag.”
Vad han vill gestalta är alltså människans
kamp för ökad medvetenhet, ökat ansvar. Han
vill få henne att verkligen se sig själv. På
samma sätt som hans egna böcker ofta tycks
ha tillkommit i förvirrat sökande efter sitt rätta
innehåll och sin rätta utformning strider hans
människor för att komma till klarhet om sin
egen livssituation.
Den striden kan man se avspeglad i hela
hans produktion. Den har redan börjat i
debutromanen där det vemodsfulländade
kärleksmötet inte utesluter en rekapitulation över
förspillda tillfällen, bortslarvat liv. Den avtecknar
sig som samvetsplågad uppslutning kring
an-svarsproblemet i ”Släkten står på trappan” och
i novellerna. Den böljar fram i romantiska
självförebråelser i ”Resande med okänt
bagage”. Den blir till bitter äktenskapsuppgörelse
756
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:00:03 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1950/0774.html
