Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- December. N:r 10
- Carl-Eric Nordberg: Walter Ljungquist — den intime visionären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST — DEN INTIME VISIONÄREN
i ”Farväl sommar!” Den finns till som ljus
och graciös ungdomsoro i ”Vandring med
månen”. Den får blodsmak och mörka
martyrfärger i ”Vägskäl”. Och den mynnar slutligen
ut i de ironiskt dubbelbottnade variationer
över skuldkänslotemat och
identitetsproblema-tiken som spelar genom ”Azalea” och ”Nycklar
till okänt rum”.
Denna strid kompliceras alltmer, den
rymmer efter hand allt konstrikare mönster. Det
ligger en anmärkningsvärd intellektuell
utveckling mellan det lite j uvenila hemlighetsmakeriet
i ”Resande med okänt bagage” och de både
kvicka och djupsinniga paradoxlekarna i
”Azalea”. Allt intensivare betonas dubbelheten
i allt handlande, mångtydigheten i alla
upplevelser, ambivalensen i allt liv. ”Den sanning
som inte bär sin egen motsats i sig är ingen
sanning.”
Och det är just kontrasten som överrumplar
sanningen. Ty människan vill ju dölja sitt
verkliga jag: hon spelar raka motsatsen till
den hon egentligen är. Men den motsats som
skapat hennes verkliga identitet har ju också
den framfötts ur något: ur en annan motsats.
Så glider alla gränser över i varandra och till
sist blir det den osynliga faktorn, den okända
syntesen som tar hem spelet. Och där är
Ljung-quist tillbaka till sin romantiska utgångspunkt.
*
Teodor de Vries är alltså inte ensam om att
tro sig gå omkring och imitera sig själv. Den
misstanken delar han med många av
Ljung-quists människor. De är ofta skådespelare —•
mer eller mindre medvetna om sina masker och
roller. Och världen omkring dem blir på samma
sätt en skenvärld. Det finns hos Ljungquist en
utpräglad känsla för verklighetens
otillförlitlighet och oberäknelighet, dess bristande täthet,
dess förföriska maskeradkaraktär. Efter hand
har tillvaron för honom liksom för alla verkligt
medvetenhetssträvande människor fått ett allt
starkare overklighetsdrag, en prägel av
tvetydigt, mångtydigt teaterstycke.
Redan debutromanen utspelas bland kulisser
som snabbt kan ändra utseende: ett
järnvägs-ombyte, en tillfällig uppehållsplats varifrån
tåget snart ska föra en bort. För den
världs-erfarne onkel Otto i ”Släkten står på trappan”
blir den högtidliga släktuppmarschen bara ett
tomt gyckelspel, uppfört av idel narrar.
”Resande med okänt bagage” är alltigenom en
romantisk labyrint, en minnenas förvirrande
ekogrotta. Pia och Dan vandrar omkring i en
lycklig sagovärld där den goda fen när som
helst på nytt kan vidröra dem med trollstaven.
”Vägskäls” halvgångna konstnärsexistenser
lever både i yttre och inre avseende ett
kringflackande zigenarliv. Och i ”Azalea” och
”Nycklar till okänt rum” har det overkliga och
osannolika så gott som helt tagit överhand.
Där råder nästan ständigt undantagstillstånd.
”Vi lever mer eller mindre i en dröm om en
dröm om verklighet.”
En sådan formulering kan tyckas
högromantisk. I själva verket är den minst lika mycket
uttryck för en allt intensivare bedriven
med-vetenhetsprocess. Vid sidan av eller rentav i
strid med Ljungquists egen natur står en
vilje-mässig, allt målmedvetnare strävan att tränga
igenom den romantiska suggestion som
förvandlar livet till dröm och vision. Det gäller
i stället att rannsaka och sammanfatta, att
med-vetandegöra, att psykologiskt blottlägga, att
intellektuellt genomlysa.
Det paradoxala är nu alltså att Ljungquist
också på denna rakt motsatta väg når fram till
samma uppfattning av verkligheten som
illusion, som fantastisk iscensättning. Detta
ofrivilliga möte mellan den drömmande
romantikern och den genomskådande intellektualisten
innebär dock ingen vapenvila dem emellan.
Striden fortsätter och har så småningom
invecklat Ljungquist i en allt tydligare konflikt
med hans eget temperament, hans egen
egentliga lynnesart. Han har blivit romantiker med
förhinder, en romantiker som vill övervinna
sig själv. Det betyder en självdisciplinering
som ibland — se t. ex. ”Vägskäl” — bra mycket
liknar självsabotage. Men samtidigt är det utan
tvivel j ust i kraftfältet mellan den intellektuella,
757
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:00:03 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1950/0775.html
