Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Carl-Eric Nordberg: Walter Ljungquist — den intime visionären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL-ERIC NORDBERG
energiskt medvetenhetsinriktade polen och den
romantiska, visionära som de fruktbaraste
spänningarna i hans författarskap uppstår.
6
Ett slutperspektiv må till sist antydas.
”Det händer ibland att jag tycker mig höra
att någon ropar efter mig långt nere i den
mörka bottnen av allt levande”, säger
författaren Jörgen Junell i ”Resande med okänt
bagage”. Det ropet har Ljungquist också
lyssnat efter. Han låter det genljuda i hela sin
diktning. Det manar honom att söka efter något
bortom jag- och dagtillvaron, bortom alla
mänskligt begränsade existensformer.
Han syftar ut mot universum. Individen står
för honom i ansvarsställning inte bara till sin
mänskliga omgivning utan också till ett
kosmiskt skeende. Och detta skeende, denna
kosmiska kamp försiggår inom henne sj älv, i
hennes eget väsen. Men hon har ännu inte besinnat
sitt ansvar i denna strid. Det är hennes tragedi
att hon svikit sin kosmiska uppgift, att hon
som det heter i ”Azalea” ”dykt ned i glömskan
och materien” i stället för att sträva mot den
fördjupade andliga insikt som ensam kan rädda
henne och världen.
Ljungquist ser ändå räddningen i detta
människans kosmiska medborgarskap. I en tillvaro
där allting blir till sken och villa, där
verkligheten upplöses som skrift i vatten och
människan faller svindlande genom sitt j ags alla
bottnar söker han meningen, den fasta punkten i
ett slutligen uppbärande, alltomfattande
kosmiskt sammanhang. På lyrikerns,
romantikerns, mystikerns vis sätter han sin lit till det
som är större än människan genom att inordna
hennes vacklande surrogattillvaro, hennes
konvulsiviska imitationsverklighet i ett försonande
universellt helhetsperspektiv. Och ändå kan
människan bara nå fram till denna högre
verklighet, detta befriade medvetande genom sig
själv, genom att på sitt eget plan ta del i den
kosmiska kampen mellan gott och ont. Endast
då kan hon rädda sig ur sin tragiska ensamhet,
sin ödesdigra isolering. Endast då kan hon i
sanning bli människa.
Liksom Lj ungquists romantiska natur lockat
honom allt dj upare in i människans
hemlighetsfulla inre lockar den honom alltså också ut mot
de gåtfulla vintergatorna. Liksom han alltid i
de små, skenbart obetydliga händelserna spårat
de stora, avgörande orsakssammanhangen låter
han hennes privata upplevelser spegla de
universella kretsloppen. Den röst han lyssnar till
bärs fram av en andhämtning som återfinns
hos allt levande, inte bara hos människan utan
också hos de gigantiska kosmiska energier i
vilka hon ingår som ett mikroskopiskt
stoftkorn.
Så avtecknar sig till sist de intimt
individuella människoöden Walter Ljungquist så ofta
skildrat mot en fond av väldiga dimensioner,
mot själva det tidlösa alltet. I detta
slutperspektiv framstår han som på en gång psykolog
och mystiker, intimist och visionär. Och hans
böcker inordnar sig som ett miniatyrkapitel i
den ”ofantliga kosmiska följetong” Harry
Martinson för en tid sen talade om i ett
sommarbrev. Eller som diktaren själv uttryckt det i
”Farväl sommar!” med ord som alltså kan
anses representativa för hela hans författarskap:
”Det som här är skrivet är endast ett avsnitt
ur en mycket lång historia, vars begynnelse
förlorar sig någonstans i fjärran, långt bortom
vår barndoms töckniga gryningsljus, och vars
slut inte alls är något riktigt slut, utan bara
en rytmisk andhämtningspaus, en vågdal före
nästa våg, en början till något nytt. Och så är
det ju alltid: varje slut är blott en början till
något nytt, och allt det man berättar är och
förblir bara avsnitt ur någonting större, bitar
skurna ur en helhet, vars omfattning och
oändliga sammanhang vi inte är i stånd att
överskåda. Finns det egentligen någon början och
något slut? Vår minsta handling är en
oansenlig men likväl omistlig länk i en oändlig kedja.
Gamla, slitna ord! En gyllene dag slocknar
bort i skymning, och skymningen tätnar till
natt, och natten ljusnar långsamt till en ny
dag.”
758
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
