Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bengt Holmqvist: Bertrand Russell och samtiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BENGT HOLMQVIST
BERTRAND RUSSELL OCH
SAMTIDEN
Tre fackfilosofer har fått det litterära
nobelpriset: Rudolf Eucken 1908, Henri Bergson
1927 och Bertrand Russell nu i år. Den förste
är sedan länge glömd. Den andre är på väg
mot samma öde, vilket till stor del är den
tredjes förtjänst. Russell har nämligen mer än
de flesta bidragit till att filosofiskt
omöjliggöra sådana ”rika och livgivande idéer” som
Svenska akademin ansåg sig böra premiera
Bergson för, dvs. sådana idéer som bortsett
från sina stimulerande egenskaper är oklara
och felaktiga. Bertrand Russell har varit med
om att ge själva begreppet filosofi ett nytt —
och på ett nytt sätt livgivande — innehåll, han
har fört den äventyrligaste av discipliner ett
steg mot ”den sicheren Gang einer
Wissen-schaft”. Det är en insats som kommer att stå
sig.
Inte så att den på något sätt skulle vara
”definitiv”. Vetenskapens resultat är aldrig
slutgiltiga, och de är det mindre än någonsin
förut i våra dagar. Bertrand Russell talar i
sin nyaste essäsamling om ”den snabba takt
i framåtskridandet, som har gjort det svårt att
prestera insatser som inte snart blir föråldrade.
Newton stod sig till Einstein; Einstein
betraktas redan av många som antikverad.” Aristoteles
stod sig till Russell, kunde man fortsätta
exemplifieringen.
Med någon överdrift. Dels var Kants
påstående, att logiken inte hade gj ort några
framsteg sedan Aristoteles, en smula felaktigt redan
när det fälldes; och efter 1800-talets mitt ägde
en snabb utveckling rum genom sådana män
som engelsmannen Boole, italienaren Peano
Bertrand Russell: Filosofi för lekmän och andra
essäer. Till svenska av Anders Byttner. Natur och
kultur 1950. 11: 50.
och tysken Frege. Dels var den unge Russell i
förhållande till sina föregångare inte originell
i samma mening som Einstein. ”Principia
Mathematica”, det storverk som Russell
tillsammans med A. N. Whitehead genomförde under
åren 1910—13, är inte nyskapande till sin
anläggning utan snarare en både djärv och
minutiös kodifikation av de upptäckter, som hade
gjorts inom logiken sedan Boole skapade sin
”algebra” nästan 60 år tidigare. Men i denna
egenskap är ”Principia” grundläggande, och
genom många av sina enskildheter har verket
givit avgörande impulser åt den accelererade
utvecklingen i vårt århundrade. ”Principia” är
ett av den vetenskapliga tankens stora
monument.
Russell var från början medveten om att den
logiska finstruktureringen måste få långtgående
konsekvenser också utanför sitt eget område.
I en av de kunskapsteoretiska föreläsningar,
som han höll i Boston året efter verkets
fullbordande, yttrade han:
Den gamla logiken lade tanken i bojor, medan den
nya logiken ger den vingar. Den nya logiken innebär
enligt min mening ett lika stort framsteg inom
filosofin som det Galilei åstadkom inom fysiken: vi kan
äntligen se vilka slags problem som kan lösas, och
vilka som måste uppges därför att de överskrider
mänsklig förmåga. Och där en lösning synes möjlig,
där erbjuder den nya logiken en metod som sätter
oss i stånd att uppnå resultat, vilka inte bara är uttryck
för personliga idiosynkrasier utan kan göra anspråk
på att godkännas av alla, som är kompetenta att bilda
sig en mening.
Innebörden av detta avgörande framsteg
visade sig småningom vara, att de problem som
”måste uppges” innefattade praktiskt taget alla
frågeställningar av allmännare intresse i den
traditionella filosofin. Sådana spörsmål som
759
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
