Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bengt Holmqvist: Bertrand Russell och samtiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BENGT HOLMQVIST
förhållandet mellan själ och kropp, livets
mening och världsutvecklingens mål befanns vara
filosofiskt irrelevanta, frukter av
känslotän-kande och oförmåga att ställa upp en hållbar
relation mellan empiriska data och logisk
metod. Detta ledde till att filosofin specialiserades,
uppsade alla avtal med den ”vanliga
människan” och hennes livsproblem. Den anlade
vetenskapens säkra gångart, den blev — för
att använda Rudolf Carnaps term — en
Wissen-schaftslogik med klart avgränsade uppgifter.
Men den isolerades, liksom all annan exakt
vetenskap, och det betydde att alla ”stora
livsfrågor” lämnades i rövarhänder. Det var på
sitt sätt ganska betänkligt.
I denna utveckling följde Bertrand Russell
inte med. Han vägrade att godta filosofins
isolering. Ur en allmännare synpunkt är detta
upprinnelsen till hans stora kulturhistoriska insats,
samtidigt som det (kanske) är förklaringen till
att han inte har fullföljt sin vetenskapliga
gärning till det yttersta. Filosofen Bertrand Russell
hör — utom på formallogikens område —
knappast till vår tids allra största. Den
filosofiske skriftställaren Bertrand Russell intar
däremot en ojämförlig position.
Naturligtvis är ”The Analysis of Mind”
(1921), ”The Analysis of Matter” (1927), ”An
Inquiry into Meaning and Truth” (1940) och
”Human Knowledge: Its Scope and Limits”
(1948) högst betydande verk, framför allt
genom det förebildliga sätt på vilket författaren
hela tiden håller den naturvetenskapliga
erfarenhetens och den logiska analysens trådar
samlade. Men han pendlar på ett i längden
något otillfredsställande sätt mellan stränghet
och popularitet, och studerade i följd avslöjar
böckerna ett experimenterande med
ståndpunkter som åtminstone delvis kan återföras
till bristfällig genomarbetning; Russell är full
av uppslag, men han prövar och utför dem
inte alltid tillräckligt. På liknande sätt
förhåller det sig med vissa avsnitt i hans stora
filosofihistoria (1948), där analysen plötsligt
kan ersättas med ett psykologiskt kåserande,
som är mera underhållande än stringent. Också
när denna metod tillämpas är Russell oftast
säker i sina värderingar-, han gör bara sin
uppgift lite för lätt.
Men ”Västerlandets filosofi” avslöjar— inte
bara på enskilda punkter — en egenskap, som
är viktigare än lättsinnigheterna och som ger
den viktigaste nyckeln till den filosofiske
skriftställaren Russells storhet. Boken har på visst
håll betraktats som ett vittnesbörd om att
Russell ”saknar historisk kultur”. Det märkliga är
nu, att Russell tvärtom bär sig mera historiskt
åt än någon tidigare författare i ämnet —
samtidigt som han bestämt vägrar att i kritiken av
de stora och små systemen ta någon hänsyn
till tankefelens förmenta helgd. Han behandlar
det klassiska tänkandets slutprodukter som om
de vore tillkomna i dag, men dessförinnan
nöjer han sig inte med att ange deras ”interna”
förutsättningar utan tar med hela den
historiska bakgrunden i dess vidsträcktaste (inte
minst politiska och sociala) mening. På så vis
når han en genial syntes av historia och
aktualitet, och han kommer ofta till ”rika och
livgivande” men inte desto mindre starkt
övertygande resultat.
Med ett liknande grepp har Russell slagit en
bro från filosofin (i modern mening, alltså)
till de allmänmänskliga frågorna — självfallet
inte till de gamla metafysiska pseudoproblemen,
utan till en lång rad konkreta spörsmål av olika
slag, också de i allmänhet ”övergivna” av
filosoferna. Här har Russell vägletts av en
övertygelse, som han har formulerat bland annat
på den sista sidan i ”Västerlandets filosofi”:
I den kamp mellan fanatiskt förfäktade
åskådningar som utmärker vår tid är den vetenskapliga
sanningslidelsen en av de få enande krafterna; jag
menar därmed vanan att grunda våra åskådningar på
iakttagelser och slutsatser, så objektiva och
överindividuella, så frigjorda från lokala och temporära
fördomar, som det är möjligt för människor. Att
energiskt ha yrkat på denna hållning i filosofin och att
ha uppställt en effektiv metod, genom vilken den kan
bli fruktbar, är de största förtjänsterna hos den skola,
till vilken jag själv räknar mig. Denna vana att
noggrant pröva allt med hänsyn till dess sanningshalt,
760
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
