Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bengt Holmqvist: Bertrand Russell och samtiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTRAND RUSSELL OCH SAMTIDEN
som förvärvats vid tilllämpningen av denna filosofiska
metod, kan utsträckas till alla mänskliga livsområden
och varhelst den gör sig gällande minska fanatismen
genom ökad sympati och ömsesidig förståelse. Då
filosofin uppgett sina dogmatiska anspråk, har den
därmed icke upphört att vara en andlig makt i
människolivet.
Det existerar ingen motsägelse mellan de
förut citerade orden från 1914 och denna
bekännelse. Skillnaden är bara att den
meningsfulla problemsektorns krympning har förskjutit
tonvikten från resultaten till metoden, eller
exaktare: till själva den filosofiska attityden.
Den sistnämnda är, menar Russell, inte
någonting som ska reserveras för behandlingen av
logiska specialfrågor utan en hållning som
borde vara normerande i alla faktiska
problemsituationer. Ä andra sidan hävdar Russell att
den gamla filosofins ”dogmatiska anspråk” var
alltigenom olyckliga och ägnade att skapa
förvirring eller — än värre — att legitimera
oförnuftiga, orättfärdiga och ohållbara lösningar
av de mänskliga problemen. De rika och
livgivande idéerna har inte bara varit oriktiga.
De har varit farliga, ofta ödesdigra; till
Rus-sells älsklingsexempel på den saken hör inte
bara Hegel och Marx utan också •— och med
all rätt — den Platon som skrev ”Staten”.
Vad den möderne filosofen kan göra är att
sätta ”idéerna”, både de anspråksfulla
livsåskådningarna och de populära fördomarna,
på deras rätta och lågt belägna plats. Dessutom
kan han genom måttfullt och förståndigt tal
bidra till att dämpa de lidelser som alla ”lokala
och temporära fördomar” antingen
framspringer ur eller är framkallare av. Ibland har
Russell betvivlat det förståndiga talets
möjligheter att göra sig hört, men lika ofta har han
däri sett en praktiskt användbar utväg ur alla
tänkbara slitningar. T. ex. i följande lilla
explikation får hans förnuftstro ett nästan
gripande uttryck:
När det i en sats, som ger uttryck för politiska
åsikter, finns ord som väcker starka men olika känslor
hos olika läsare, försök då att ersätta dem med
symboler, A, B, C osv. och att glömma symbolernas
speciella betydelser. Antag att A är England, B är
Tysk
land och C är Ryssland. Så länge man kommer ihåg
vad bokstäverna betyder, kommer de flesta av ens
åsikter att bero på huruvida man är engelsman, tysk
eller ryss, vilket är logiskt irrelevant. När man i
elementär algebra löser problem om A, B och C, som
går uppför ett berg, hyser man inget känslomässigt
intresse för herrarna i fråga och man gör sitt bästa
för att räkna ut lösningen med opersonlig exakthet;
men om man trodde att A var man själv, B en hatad
rival och C läraren, som gett problemet, skulle ens
beräkningar slå slint och man skulle med säkerhet
finna, att A kom först och C sist. När man tänker
på politiska problem är detta slag av känslomässig
partiskhet ofrånkomlig, och endast omsorg och övning
kan sätta en i stånd att tänka lika objektivt som
man gör inför det algebraiska problemet.
Det är skäl att stanna inför en sådan
utläggning i begrundan och eftertanke. Men man får
lov att iaktta behärskning om man inte ska
frestas att i stället för den algebraiska metoden
rekommendera månens fyrkantighet som hj
älp-medel för avskrivningen av det halvvarma
kriget. Intrycket att Russell implicerar en
orimlighet försvagas inte av det sätt, på vilket han
praktiskt genomför sin räknekonst. Det finns,
säger han, tre framtida möjligheter för
mänskligheten : undergång, återgång till barbari eller
övergång till världsstaten som politisk
organisationsform. Den sista och bästa utvägen är
tänkbar endast om någon av stormakterna tvingas
till underkastelse; emellertid gäller det att se
till att ”C kommer sist”, vilket betyder att det
USA-ledda västmaktsblocket inte bör dra sig
för att som sista utväg inleda krig mot Sovjet.
Så talar Bertrand Russell — mannen som 1918
satt i fängelse för förargelseväckande
pacifistiskt uppträdande.
Russells filosofiska kalkyl gränsar alltså på
en sida mot en characteristica universalis av
skrämmande och omänskligt slag. Det beror
inte på bristande humanitet, utan helt enkelt
på att rationaliteten drivs för långt för att inte
råka i strid med den humana värdering i vars
tjänst den står. Men låt oss genast tillägga, att
det storpolitiska fallet är extremt.
Det finns en annan ”svårighet” i Russells
program. Han tillbakavisar all dogmatik, han
identifierar sin filosofi med den liberala
åskåd
761
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
