Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bengt Holmqvist: Bertrand Russell och samtiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BENGT HOLMQVIST
ningen — den som enligt vad han påstår inte
säger ”Detta är sanning” utan ”Under
nuvarande förhållanden lutar jag åt att denna åsikt
troligtvis är den bästa”. Eftersom han givetvis
inte utsträcker relativismen att gälla också
logiken (vilket vore vanvett) blir hans schema:
förutsatt att vi anser det och det önskvärt eller
värdefullt bör vi under de och de betingelserna
handla så och så. Förhållandet mellan
betingelser och beteende är från Russells utgångspunkt
klart — men hur är det med värderingarna?
Liksom de flesta litar Russell i praktiken
(oavsett all ”liberalism”) på att hans värderingar
är självklart kloka och riktiga. Därom råder
emellertid oenighet i världen, och följaktligen
blir Russell pessimist. I den dödsruna över sig
själv som han publicerade 1937 (och som
kommer — eller inte kommer — att ingå i Times
vid hans ”beklagliga, men försenade bortgång”
sommaren 1962) betecknade han sig som ”den
siste kvarlevande från ett dött tidevarv”. Men
redan sammanhanget säger att Russell inte är
en pessimist av det slag som går ner sig i sin
ångest.
Det sagda är huvudparten av vad som kan
anföras mot den filosofiske författaren
Bert-rand Russell, och det är egentligen inte mycket
mera än att den elementära algebran har sin
begränsning — liksom varje annan metod. I
själva verket är begränsningen ovanligt
begränsad, eftersom den i stort sett upphör när
värderingarna inte längre går isär. Och för det mesta
håller sig Russell till axiom, som det inte är
svårt att enas om i den kulturkrets där han
är verksam. När han skriver om äktenskap och
moral, om uppfostran och skolsystem, om frihet
och organisation, utgår han från den
utilita-ristiska värdering som är nästan självklar i
den demokratiska världen (medan den hos
autoritära ideologer underordnas ”högre
syften” — det värsta Russell vet). När han går
att behandla en fråga — och han har behandlat
många frågor -—- är den avgörande
omständigheten alltid: hur ska vi göra för att i denna
sak öka människans, den enskilda människans
lycka? eller: hur påverkas människans villkor
av denna åtgärd, denna lära, denna
trosföreställning? Sådana spörsmål rör sig Russell
ständigt med i det populära författarskap, vars
inflytande med åren har blivit så vidsträckt —
åtminstone i den anglosaxiska världen — att
det kraftigt har motvägt skadeverkningarna av
fackfilosofins isolering. Ibland har Russell inte
nått utöver ganska triviala sanningar, som
andra har upptäckt utan filosofisk metod; det
visar bara att det sunda förnuftet inte bör
undervärderas. Men ofta har hans analyser av
företeelser och tendenser i nuet eller det
förgångna nått djupt, trots frånvaron av synbar
apparat. Detta gäller exempelvis den ytterst
instruktiva framställningen av maktens natur
(”Power”, sv. övers. 1939) och bilden av det
”vetenskapliga samhället” i ”The Scientific
Outlook” (på sv. 1931); George Orwell måste
ha läst den skildringen innan han skrev ”1984”.
Bertrand Russells senaste bok, ”Filosofi för
lekmän”, kan delvis betraktas som en
ovetenskaplig — men knappast avslutande —
efter-skrift till de stora filosofiska styckena i ”Den
mänskliga kunskapen” och ”Västerlandets
filosofi”. Den visar också med eftertryck de rent
litterära egenskaper hos Russell, som ovan har
förbigåtts — uteslutande i klarhetens intresse:
Russell är nämligen en tänkare, som skulle vara
förledande suggestiv även om han konsekvent
tänkte orätt. Liksom flera av de
1700-talslands-män, som han kan erinra om i sin radikala
empirism, förfogar han över en intellektuell
stil av högsta spänstighet, och liksom flera av
de 1700-talsfransmän, som han kan erinra om
i sin radikala rationalism, är han i besittning
av en slående och oavbrutet verksam kvickhet.
Den sistnämnda egenskapen frestas han någon
gång att missbruka, t. ex. när han utan vidare
gör Kants paraply till den viktigaste delen av
hans filosofiska utrustning. Men mestadels är
Russells kvickhet ett blankt och lysande vapen,
allra effektivast när det kombineras med hans
nästan vidunderliga förmåga att konkretisera
abstrakta sammanhang. Som filosofisk
pedagog är Russell oöverträffad.
Och människan bakom detta fyrverkeri av
762
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
