Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bengt Holmqvist: Bertrand Russell och samtiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTRAND RUSSELL OCH SAMTIDEN
lärorik spiritualitet? I den egenhändigt
författade nekrologen talar Russell ironiskt om sin
brist på ”andligt djup”, sin oförmåga att förstå
”de högre synpunkter, som går utöver det blott
och bart logiska”. Det är de vanliga
invändningarna mot hans typ och person (som komiskt nog
skymtade ännu i en del av presskommentarerna
till nobelprisutdelningen). Vad de livgivande
idéernas förespråkare aldrig kan förlåta
Russell är att han faktiskt har lyckats fullfölja
sitt filosofiska program så långt, att han inte
låter ens sitt privata medvetandes klarhet
grumlas av en ovis kompetensfördelning
mellan dess olika fakulteter. Han är rationalist i
förståndsgåvor, empirist i erfarenhetsfrågor,
skeptiker i frågor där inget säkert svar
föreligger, högdragen mot kvasifilosofiska
mörkmän, ödmjuk i förhållandet till universum,
sannolikt sensualist i förhållandet till sinnenas
värld (men det har bara med hans enskilda
liv att göra). Han är en mycket mogen man
(och har varit det långt innan han blev 78 år).
Han tycker om att leva, trots att han ofta är
bitter och på grund av att han inte tänker med
sin bitterhet (som ju helt tillhör den
emotionella fakulteten) utan avväger den rationellt
mot tillvarons obestridliga glädjeämnen. Störst
bland dem är tänkandet, som han bedriver med
en sorts njutningsrik och leklysten skärpa
(vilket är ett inom ramen för personlighetens enhet
fullt legitimt samförstånd mellan fakulteterna).
Han älskar att framställa goda teorier och att
avliva dåliga; inte grymt, utan med mild och
road obarmhärtighet. Han ger en stark känsla
av hur spännande tillvaron är bara man
accepterar dess ovisshet utan att fördenskull slöa
till, bara man lär sig att ta livet på glättigt
allvar och inte förfaller till en tungsint
ansvarslöshet. Han ger en känsla av frihet.
I detta är han utan tvivel otidsenlig.
”Kanske”, skriver han, ”är den empiriska
nykterheten så svår att uppnå, att människorna aldrig
kommer att kunna bevara den annat än när
de är lyckliga.” Det lönar sig emellertid inte
att förebrå honom hans lycka, eftersom han
har använt nästan hela sitt liv till att försöka
sprida den i världen; det är inte hans fel att
förhållandena har varit ogynnsamma. Men han
är inte bara en anakronism. Han förkroppsligar
också mycket av den anda, som samtidens
representativa filosofi ■— den som han har varit
med om att skapa — innerst är bärare av: en
fri mognad bortom tvånget att begära lösningar
på sjuka skenfrågor och inbillade gåtor, bortom
tankarnas tunga kretsgång på ”instinkternas”
fängelsegård.
763
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
