Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
av
EBBE LINDE
Dramatens ”Erik XIV”
En av de stora föreställningarna (premiär
17 nov.). Stellan Mörner hade med fin känsla
för pjäsen parat sin luftblå surrealism med
en handfasthet i dekoren, som väl stämde med
stränga vasaborgar. Ridån visade ett snedställt
Vasavapen mot ett astrologiskt firmament,
flankerat av flygande fanor, en stålblå slottssilhuett
och vridna bergstinnar. Den gav en syntes av
stämningen, och höll att titta på under alla de
sju ridåfallen som föregick och skilde
scenbilderna år. Mellanakten i foajén var för denna
föreställning avskaffad. Jag saknade den inte.
Lagom långa — eller ska vi säga korta —
musikaliska vignetter hade sammanställts av
kapellmästare Tord Benner efter de musikaliska
utkast som Erik XIV själv ritat med kolsticka
i en bok som han fått använda under
fängelsetiden på Gripsholm. Estland har gått, av de
äregiriga giftermålsplanerna blev intet, själv
fick han gift i ärtsoppa och ätten är utdöd;
men dessa toner finns kvar och kan ännu leva.
De gav en air av historisk fakticitet åt det
skådespel man såg berättas, och skänkte en
gripande känsla av materiens förgänglighet och
de andliga skapelsernas bestånd.
Huvudstycket i dekoren var en stor bro på
smäckra träpelare. Den gjorde god tjänst i
många scenbilder, särskilt den där Göran
Persson och Nils Gyllenstierna stoppar
stureanhäng-arnas hyllning för hertig Johan och arresterar
dem. I andra scenbilder förvandlades den
genom kronströdda schabrak till läktare eller
doldes av draperi. En visuell höjdpunkt var
när detta draperi revs ned i sista scenbilden
och hertig Johan plötsligt stod där med sina
väpnade anhängare högt mot en himmel med
flygande skyar, smidd i svart rustning, och med
präktigt lysande rödblont skägg. Det var
Kurt-Olof Sundström som gav honom, mycket
förtjänstfullt, medan Ingvar Kjellson vid hans
sida var den kyllerbrede och örnnäbbade unga
Karl. En annan gång var det Sven-Eric Gamble
och Erik Strandmark, som stod och metade helt
fredligt från bron och tog hem några av de
mera komiska poängerna genom sitt
resonemang om en summarisk rättsskipnings
praktiska fördelar en vacker mälarmorgon. Den
förre var brovakten, den senare den enögde
lönnmördaren Peder Welamson, som han
gj orde till en ruskigt suggestiv och
okonventionell figur med hjälp av släpande likgiltig
långsamhet i sina rörelser och ett kraxande
host-skratt långt nerifrån halsen. Det skrattet rang
i ens öra ännu efter föreställningens slut.
Men framför allt var det ju de båda
huvudaktörerna som satte sin stämpel på denna
minnesvärda Strindbergs- och Alf Sj öbergs-afton:
Ulf Palmes Erik XIV, en enastående prestation,
och Lars Hansons mustige Göran Persson. Som
de tog hem inte bara den celebra första akten,
utan också den svåra sista! Spelet öppnas som
man torde minnas på terrassen till slottet Tre
Kronor. Karin Månsdotter — gulhårig och
borgarljuv och med ögonen lätt i kors i Doris
Svedlunds framställning —- sitter och sömmar,
och vakthavande fänriken Max som känner
henne sen barndomen tilltalar henne i smyg
och vill ha henne att lämna slottet. Strindberg
får in den dramatiska spänningen från första
stund genom de osynliga åhörare som vädras.
Runt slottshäcken går räven Göran Persson
och stryker med långa öron och i något fönster
i slottet står Erik själv och spionerar. Ett tu
tre kastar han spik på fänriken — ”tror han
att jag är ett troll?” och Karin får besvärja
den senare att för guds hastigt försvinna. Det
är ett lysande anslag, som inte kan undgå att
göra verkan, även om samtalet mellan de unga
förs med låga och dämpade röster, ja kanske
allra minst då. Per Oscarson som Max hade
inte behövt ta i så häftigt; och som hans
utseende inte var det vederhäftigaste (ansiktet en
liten rosenpotatis under hjälmens skopa) så
var det kanske inte helt lyckat. Men så kom
Göran Persson instegande med långa jättekliv
i flaxande kaftan, och så var vi inne i den
epokala konsten.
Masken var en clowns. Rödbruna hårtestar
stretade runt hjässan åt alla håll, ansiktet var
blodlöst blekt med näsa och läppar en nyans
764
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
