Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
Ulf Palme som Erik XIV och Lars Hanson som Göran Persson i ”Erik XIV” på Dramaten
rödare, inramat av tjocka ögonbryn och en
smal skäggstrimla långt nere på halsen. Och
masken fick genast sin motivering när det var
hans tur att bombarderas av kungen. Armarna
åkte i luften, han gav till ett glädjevrål och
började dansa. När blomkrukan kom farande
klappade han händerna av förtjusning, krökte
knäna och stampade med vänstra foten som
en fribrottare i big show, för att i nästa minut
formligen slita de grova skorna av fotterna
och fortsätta fakirnumret i strumplästen. Och
ovanpå detta? ■—- När Torsten Hillberg vid
Östgötateatern spelade Göran Persson mot
Anders Henrikson var det samma repliker men
inget av denna abandon. Hillbergs Göran
sid-steppade med ogillande sneglingar och med
hjärtat tydligt i halsgropen undan för
projektilerna, medan munnen ängsligt betygade
un-dersåtlig lojalitet. När kungen sedan omsider
kom in så var det av stark verkan att han
befanns vid storskrattande gott lynne i stället för
i raseri som man beretts på. — På Dramaten,
efter Lars Hansons rivande hovnarrsuppvisning
hade ju det skrattet varit poänglöst. Här
studsade det utmed slottsmurarna redan under
clowndansens gång; men när Erik omsider
kommer ut, farande över bron som en Jehu,
stannande upp för att växla några
kunglignådiga ord med budbäraren, och sen nere på
terrassen med ett språng, då har man intrycket
att han är långt förbi det passerade och att
hans rastlösa sjuka hjärna redan irrar på helt
andra håll. Två radikalt olika lösningar på
samma dubbla karakteriseringsproblem. Den
äldre utmärkt god. Den yngre, vid det suveräna
genomförande den fick, ännu bättre.
Det vore frestande i detalj försöka skildra
spelet scen för scen, helst skildringen av sådana
prestationer är det enda som kan ha bestående
värde av en kritikers verk efter något tiotal
år; men utrymmet begränsar. Vare nog sagt
att Palmes Erik i hög grad byggde på ständig
skälvande aktivitet och rastlösa tvära
stäm-ningskast, därtill på en finhyllt sensibilitet, som
kom också åskådarens nerver att vibrera och
värka; denne Erik hade, kan man säga, i rikt
mått de bleka tinningarnas charm. När han
applåderar sina egna stolta giftermålsplaner är
han full av obegränsad hypoman iver och sj
älvtillit; men så berättar han: ”Jag hade härom
765
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
