Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
natten en dröm...” Vilken får vi inte höra,
men rösten trevar och slocknar, hela gestalten
liksom vissnar, han lägger sig ned och lutar
det slokande huvudet mot sin Karins bröst.
Men när hon då försiktigt förbereder honom
på den kommande besvikelsen med orden:
”Motgångar, Erik, måste varje människa vara
beredd på”, så sitter han redan rak igen och
försäkrar egensinnigt och lättvindigt: ”Det är
jag också, det är jag också.” Han blir grym
på ett kallt och tanklöst sätt i scenen med
kron-provningen, men är inte ond på henne.
Repliken ”Det passar dig inte att vara förtrolig med
en knekt” sägs inte som snäsa, som låge
närmast till hands, utan med frånvarande stämma,
under det han kisar på kronans passform,
flyttande ansiktet utmed bordsskivan från det ena
läget till det andra. Så kommer Slurarnas
delegation in. Anders Henrikson lät sin kung vara
full av iver då, för att dråpslaget med
besvikelsen skulle få full verkan när det kom litet
senare. Men denne sensiblare Erik märker
ögonblickligen i luften undermedvetet vad som
är å färde. Han blåser upp sig som motdrag,
står i position rak som ett ljus vid bordsändan
och försvarar sin kungliga värdighet med
karska tonfall, men vi ser hur oron kommer
och går som skyar över hans bleka anlete, och
hur handen kramar och smäller med den lilla
boken på bordshörnet bredvid. Han knäpper
otåligt med fingrarna: ”Brevet, brevet!” men
vid unge Sturens svar ”Intet brev blev mig
beviljat osv.” blir han stilla och försjunker helt
i sig själv, det är en inre, inte en yttre
uppgörelse som han är invecklad i; han ser bort
från budbärarna och så kommer det kort och
tonlöst, nästan ohörbart: ”Är det avslag?”
Ögonblicket efteråt lämnar han salen med
snabba steg, en hysterisk flyktreaktion, ett sista
sätt att bevara den kungliga värdigheten. Men
han kommer tillbaka. Han smyger fram ur
kulissen, står strax bakom unge Sture, som av
hovetiketten förbjuds att låta märka något; tar
ännu ett steg närmare honom, man undrar om
dolken skall blixtra redan nu; men han bara
viskar fram, stillsamt och hatfullt i
konkurrentens öra: ”Och det gläder dig, Satan!”
Sekunden efteråt, vid herrarnas chockerade
förnekande ”Nej vid Gud herre...” är han redan
i fullt raseri och uppror. När delegationen går
rusar han efter den som en skällande hund
efter en kärra, och hejdar sig också som en
sådan i samma stund gamle Sture (Äke
Claesson) vänder sig om; raseriet går ut över Karin,
och där åker både krona och syskrin ut i
kulis
serna; efter det soligt-molniga uppträdet med
Nils Gyllenstiema ännu litet senare kastar han
sig snyftande raklång med ansiktet i marken.
Där finner honom så Göran Persson, plirögd
och solig, fläktande med blomman från den
kastade blomkrukan kring sin nasus. Han tar
kungens huvud i sitt knä. När den brutne Erik
säger: ”Nåda mig inte — dua!” så kommer
det sista ordet som en smekning, ett litet
homosexuellt kutter.
Men också Lars Hanson byggde på
stäm-ningskast. Den godögde putslustige pajasen
gled över i blyg generad stämningsmänniska
när talet tangerade hans egendomliga
hjärte-upplevelser; men när samtalet kom in på
stats-saker, då gled det inte, då knäppte det till,
och plötsligt sprang svaret fram överlagt, klart
och fast så inte bara den velige Erik, utan
också publiken, måste tycka att denne rådgivare
alltid hade självlysande rätt. När Göran
tillbakalutad, samlat och övertänkt, skisserade sitt
reformprogram och kungjorde sin önskan att
bli prokurator, så var han ingen pajas mer,
utan hundraprocentig auktoritet. Men kungens
svar ”Väl, nu är du prokurator” var ett
bortskämt barns barnsliga svar, ledsagat av en
svepande mjuk gest, som lekte han med sin egen
overkliga makt och gladdes åt leken.
Helt grandios var andra akten, i Görans
hem, både scenen mot Sturen och inte minst
den mot kungen. När kungen där rörde farliga
knappar i Görans själ, så skedde det i ovetande
lättsinne, medan han prövade danssteg; och
han var själv förvånad över den lidelsefulla
reaktion hans ord utlöste, än åt maktsträvan,
än åt demoniskt uppror. Det var en
dubbelstjärna i växelverkan, som bildade en lysande
enhet.
Jag vill tillägga att detta intryck framför allt
hänför sig till premiären och den föregående
generalrepetitionen. Vid ett senare åskådande
frapperades jag mer av oparigheten, kanske
generationsmotsättningen mellan Palme, från
vars bleka panna svetten strömmade som
spelade han rollen för första gången, och Lars
Hanson, på vars ansikte inte syntes en droppe.
Jag tyckte mig uppleva två helt väsensskilda
havsvarelser, en fosforescerande sensibel
manet och en oförbrännelig ullhandskrabba.
Typen för två varianter av skådespelarteknik.
Maneten kan expandera och kontrahera i
smärtsam rytmik, man vet inte när den krymper
eller vidgas, men väl att sj älva dess protoplasma
är känslighetens bärare och att dess massa
sträcker sig så långt dess trådar når. Krabban
766
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
