Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
återigen har gjort sitt arbete på förhand; sedan
den en gång har utbildat sitt skal med all dess
ull, så sitter det där tvärsäkert. Men innanför
skalet kan krabban vara mer eller mindre
matad. Krabban Hanson hade alltjämt samma
konstrika skal men var nu märkbart ihålig
inunder.
Sista akten i ”Erik XIV” hör till de
dramatiska partier hos Strindberg, som en äldre
kritik ansåg komma pekoralet nära. Ä ena
sidan bråkiga och burleskt småkomiska
gästa-budsscener, som inte har mycket med dramats
handling att göra men som skall illustrera
folkligheten i det dubbelhetens ljus, vari den tedde
sig för Strindberg, såsom något
programmatiskt eftersträvansvärt (Stuart Mill) men
tilllika simpelt (Nietzsche). Ä den andra en
filosofisk dialog mellan Erik och Göran, som inte
heller tycks ha mycket samband med
handlingen, men egentligen är en Strindbergs egen
monolog över de motigheter och
inkonsekvenser han tycker sig möta i livet; en monolog
som alldeles lämnar gästabudsramen ur sikte.
Mitt i detta inslängs kaotiska entréer och ett
pompöst segrarintåg, som nästan är ett
Hamlet-citat — men som omedelbart klubbas ned av
en antiklimax: livet (och stycket) tar aldrig
slut! Hur förena så heterogena element? ”Kan
du reda detta, Göran?” ■— Ja, Alf Sjöberg
kunde. Jag gör en reservation för hans ”folk”,
som var alltför besmittat av det skåkiga
vräkande med kvinnobröst och skökokroppar, som
på Dramaten alltför ofta förblandas med
lastbarhetens allyrer (och i detta fall: med simpla
manerer); men hans sätt att låta gillet stelna
i onaturalistisk tablå medan samtalet mellan
de två försjönk allt längre i sig själv var utan
tvivel det riktiga. Också sluteffekternas
behandling. När allt kommer omkring: månntro det
inte hade varit en smal sak för Strindberg att
ordna ett bim-bam-bom-slut med krasch och
ridå i den traditionella stilen? Men månntro
inte hela stycket hade mycket förminskats
därav? Jag tycker så. Om första akten är ett
briljant nummer i gammal stil, så är det sista
akten som pekar framåt, mot vår egen tids
kommenterande och subjektiva teater.
Antiklimaxen är inte alltid så obetingat ett formfel,
som gårdagen tyckte. Tvärtom ett ofta mycket
effektivt estetiskt hjälpmedel.
Zetterholms ”Simon trollkarlen”
Man ser prov på dess användbarhet i vårt
senaste svenska stycke, Tore Zetterholms
”Simon trollkarlen”, som hade premiär på
Hälsingborgs stadsteater samma dag (17 nov.).
Som prolog en ung flicka (Harriet Hedenmo),
som vittnar att hon trots allt tror på Simon,
även om hela världen är emot honom. Vi vet
ännu inte alls vem denne Simon är, för så vitt
vi inte läst Zetterholms liknämnda roman,
vilket i det sammanhanget inte är att
rekommendera. Så ljusnar det över en rad
människor av sliten vardags- och arbetartyp;
de tjänstgör som styckets talkör och står
för tillfället i kö för att söka hjälp hos
undergöraren Simon för olika krämpor. De vet
så mycket gott om honom och deras
förhoppningar är än större; de låter oss höra därom
en och en och alla tillsammans. Bland
församlingens äldste, som vi möter i nästa bild,
Orgel-Pelle (Keve Hjelm) och pastor Rickman (Sven
Magnuson) är meningarna mycket mera
delade, och Simons före detta stallbröder från
dansbanor och cykelutfärder, unga en smula
ligistiska pojkar, är hånfullt skeptiska. Till
slut, när våra förväntningar har skruvats
upp minst så högt som i ”Tartuffe” och ”Gustav
Vasa”, så kommer då Simon själv in (Erik
Hell) och befinns vara en helt vanlig yngling,
renhårig, så vitt man kan döma, och i god
tro, men alldeles utan den starka personlighet
eller demonism, som vi gått och målat upp för
oss för att förklara hans makt över sinnena
■—■ och tvivelsutan är detta helt i linje med
författarens avsikt. Frågetecknet får bestå. Och
vi undrar mer än förut vilken kraft som här
kan verka. En spänd förväntans upplösning,
inte i intet, men i något mindre än det väntade,
är verkligen ett av de bästa dramatiska
hjälpmedlen att få folk att tänka.
Man måste komplimentera Ingrid Luterkort,
regissören, för den levande ton hon fått fram
i talkörerna, ett alltid svårt, ofta missförstått
verkningsmedel, av vilket författaren gjort
ymnigt bruk. Zetterholms styrka är att han med
kraft och redbarhet ställer ett problem, gripet
ur den sociala verkligheten: helbrägdagörelsen
genom tro. Någon förklaring på företeelsen
kommer han inte med, varken psykologisk eller
religiös. Men han erinrar oss med kraft om
dess existens, det är vackert så, och i en punkt
får han oss verkligen att dra en slutsats. Vi
blir klara över, om vi inte var det förut, att
den journalistik som gör sensation av
hel-brägdagörelserna och förföljer ”vidskepelsen”
i dem, bokstavligen talat går fram som en
ångvält över fattiga människors liv och lycka, och
767
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
