Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
att den ”rationalism”, som a priori förnekar
allt som man inte har förklaring på, är precis
lika fördomsfull som den tro, som ständigt
griper efter just detta. Det är ju så. Varför
skulle inte handpåläggning och bön kunna bota
kräfta, fast vi kanske inte säkert finner det
bevisat? Varför skulle det vara så extra
konstigt? Så mycket konstigare än radioaktivitet
och hypnotism, och allt annat nytt som andra
släktled har fått erfara? Det är sagolikt vad
människosläktet är benäget att alltid anse alla
erfarenhetsmöjligheter uttömda, och förklara
allt därutom för absolut omöjligt.
Åt den andra, kritiska sidan, skulle jag vilja
säga att Zetterholm i likhet med många sina
kamrater underskattar behovet av ett leende
eller skratt då och då i salongen. Folk ska inte
gå på teatern för att roa sig, det må medges,
utan för att få en tankeställare; men
tankeställaren går onekligen in bättre om åhöraren
inte redan har inslumrat på grund av
tröttsamt monoton patetik från scenen.
Förväxlingen av Tråkighet och Konstnärlighet är en
av de mest ödesdigra för en författare. Det
lutade mot den bland dessa långa talkörer, trots
allt som i dem var gripande och bra.
En sak man hade glädje av var Olof
Mon-telius’ scenbilder. Hur enkel möteslokalen där
Keve Hjelm satt och spelade orgel, bara några
bänkar, några nakna glödlampor i taket och så
orgeln — men allt så stämt i proportioner och
ton att det var en fröjd för ögat! Tyvärr såg
jag aldrig Pagnols ”Bagarens hustru”, där
denna artistiska kvalitet lär ha kommit till ännu
rikare spelrum.
”Konungen” i Malmö
Två dagar senare, den 19 nov., hade Pär
Lagerkvists stora myt- och revolutionsdrama
”Konungen” premiär på Malmö Stadsteaters
stora scen. Detta var teaterns jämnt 100: e
premiär och den första gången den något
ohanterliga pjäsen satts på scen. Man kan befara
det dröjer innan nästa omgång.
Ändå har stycket, om jag fattar det rätt, en
mycket dramatisk handling. I något
främre-asiatiskt konungadöme i den
babylonisk-egyptiska kulturkretsen ett par årtusenden före
Kristus, hos tabaler eller mitanni eller liknande,
råder den frazerska seden att prästkonungen
med vissa års mellanrum, inte offras, såsom
skedde i ändå gråare forntid, men avsättes och
förklaras oren några dagar och ersättes med
en festkonung, en livdömd förbrytare, som
sedan i behörig tid offras. Men det är politiska
oroligheter i faggorna; inget mindre än en
proletär revolution; och de upproriska har
lyckats intrigera därhän att deras egen hemlige
ledare tas ur fängelset och bringas på tronen.
Där använder han sin tillfälliga makt till att
befordra den revolutionära situationen, bl. a.
genom förhindrad brödutdelning och genom
reträttorder till sina trupper, när det väpnade
upproret börj ar. Man får väl antaga att kronan
han redan bär dessutom underlättar det
definitiva maktövertagandet, som är slutet på visan
och hela pjäsen.
Denna omstörtningsberättelse görs dock inte
till huvudsak, utan bara till bakgrund, till den
grad att man inte vågar svära på ens att den
är i detalj rätt uppfattad, så som den här
berättas. Pjäsens centralinnehåll är i stället de
reflexioner, som anställs över förloppet och
lagts i munnen på den suspenderade rätte
kungen, Amar-Azu. De är i grund och botten
inte annat än ryska revolutionens reflexer i ett
vänsterorienterat, men kultiverat och
desillusionerat lagerkvistiskt själsliv, med allt vad de
innefattade av vemod över det eviga våldet,
äckel över det gamla klassamhällets orättvisor,
föga trosviss längtan till tro och sist en trött
och blygsam förhoppning att den gamla
kulturens positiva värden i alla fall skall räddas
över till det nya proletärsamhället — något som
på scenen får sitt tämligen dubiösa uttryck
genom att den gode gamle konungens
älsklings-hustru vid hans bår äktar den bildade
ungdomens representant, lärjungen Nadur, vilken
träder över i det nyas tjänst.
Det vanskliga i pjäsen ligger i att på en
gång kunna projiciera masscenerna med
maskdanser, stridsscener, galopperande hästar och
allt, och så också mitt upp i detta, stillsamma
lyriska dialoger mellan två, där ”budskapet”
bärs fram. Man kan inte säga att
malmöföre-ställningen lyckligt löste problemet; men inte
heller bevisade den att det måste vara olösbart.
Arnold Sj östrand som spelade Amar-Azu är en
skådespelare med svår benägenhet för
jämn-struken ädelhet, vilket är ungefär det värsta
som finns (från scenen alltså). Där måste
finnas åtminstone antydningen till alplandskap
med skimrande toppar mellan klyftor och stalp,
om vi skall kunna uppskatta eller ens stå ut
med en teaterädel karaktär. Nu är Lagerkvists
dialog i denna pj äs i planaste laget; överhuvud
skyr ju författaren de slående och fixa
formuleringarna, och återfyller hellre en gammal
banal fras med känsla än han låter klinga en
768
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
