Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
ny. Så mycket nödvändigare är det att ta vara
på de små kälkbackar han låter bestå i sina
replikväxlingar. Man kan inte påstå att det
skedde här. Antagligen har Sj östrand fått föga
hjälp av Laestadius, vars styrka som regissör
näppeligen ligger just på den personliga detalj
-instruktionen: där fanns rena felbetoningar
oryktade. Det var vidare graverande att all
förvandling uteblev hos Oscar Ljung som
motpolen Iream-Azu, när denne kastade om från
skenkonung till att gripa verklig makt; och att
Folke Sundquist som Nadur i sin ”idealitet”
kunde erinra om det dignande Viktor
Ryd-bergs-monumentet i Göteborg, något som i detta
sammanhang inte är beröm. Så fanns den ofta
konstaterade svårigheten med malmöscenens
omåttliga dimensioner, men de hörde ju till
de givna förutsättningarna.
Summa: succée d’estime, ty massregin
imponerade och det var ju överhuvud friskt att
våga sig på det krävande stycket. Men nog var
tendensen att inslumra stark hos åskådaren
under mässandets långa och många stunder.
Ingemar Pallins Hamlet
Då hölls man långt mer i spänning i
Linköping, där Johan Falck samma dag lanserade
vår senaste Hamlettolkare, Ingemar Pallin, i
en föreställning som utmärkte sig för enkelhet
och väsentlighetens kraft. Pallin är nu 27 år,
lika gammal som Edvard Swartz när han första
gången axlade samma mantel 1853 — han
skulle fortsätta att bära den, eller den honom,
gång på gång under ett helt liv. Det kan gå
likadant med Pallin. Än är han ju knappast
mogen för Helsingör, men han övertygade om
att han gott kan bli. Av de svenska Hamletarna
under senare år var han den intressantare.
Det nya som Pallin tillförde rollen var sin
spensliga ungdom, och överraskningen den
scenauktoritet han trots denna nådde. I övrigt
innebar nog tolkningen inte så mycket nytt. Det
var alltjämt den kloke Hamlet, som har regerat
hos oss sedan Gösta Ekman vände bladet. Man
börjar nästan på att med förväntan avvakta
när bladet skall vändas på nytt, för tvivelsutan
finns det mer komplex och spökerier i rollen
än denna föreställning bar fram. Som jag vid
ett annat uppförande framhållit var det
säkerligen Shakespeares mening att Hamlet
verkligen var tillfälligt sinnesrubbad, för tidens sätt
att se en naturlig följd av mötet med en
vålnad; fast prinsen i fortsättningen också
medvetet utnyttjade rubbningen för sina syften och
spelade med den. Pallin, som Järrel (och
Ekman), var däremot aldrig verkligen bragt vad
man kallar ”från sina sinnens bruk”. Till
yttermera entydighet på den punkten hade man
strukit de första problematiska, förvirrade
replikerna efter mötet med vålnaden. Också
vålnadens synliga återuppträdande i sovrummet
och det känslolösa släpandet inför våra ögon
av Polonius’ kropp hade fått åka ut som onödigt
melodramatiskt bråte. Dessa ingrepp är ju inget
nytt. Det är sant att det både underlättar ett
uppförande och humaniserar, för vår tids sätt
att se. Kastrering lär j u också kunna underlätta
och humanisera litet för problematiska
karaktärer. Fråga är om det inte sker på samma
sätt och bekostnad i båda fallen.
Två andra goda ting bidrog mäktigt till
föreställningens framgång: Ruth Kasdans föredrag
av de små Ofeliavisor, som Josef Jonsson diktat
till den, varigenom en av de alltid mest riskabla
scenerna blev dräglig och rent stark; samt den
enkla och dock så kraftfulla dekor, som Carl
Johnsson-Cloffe signerat. Egentligen var det
mest ett intelligent bruk av svarta draperier,
ljusbilder och mörker. Men det visade sig att
man alls inte behöver mer för att ro hem ett
klassiskt drama förebildligt.
Detta var ett av de lyckligaste konstnärliga
tärningskast, som teaterchefen Falck gjort
under sina år vid östgötateatern.
Kortpjäs av Garcia-Lorca1
”Amor de Don Perlimplin / con Belisa en
Su Jardin” är den rimmade originaltiteln på
det lilla spelet ”Don Perlimplins kärlek till
Belisa”, vilket gått som
eftermiddagsföreställ-ning på Lilla Dramaten (premiär 4 november).
Det skrevs av Garcia-Lorca vid mitten av hans
bana, sju eller åtta år efter scen debuten 1920
och lika långt före de båda sista levnadsårens
explosiva kraftutveckling, då de tre stora
kvinnodramerna kom till. Att kalla det för ett
förhistoriskt ungdomsarbete är alltså helt
missvisande; om man nu överhuvud kan tillämpa
den termen hos en diktare, som aldrig blev
gammal, och vars alstring från första stråk-
1Jag använder bindestreck i dubbelnamnet för att
motverka benägenheten att uppfatta Garcia som
förnamn. Tycker man det är för omständligt att enligt
spanskt bruk anföra både faderns och moderns
släktnamn, är det det första man bör inskränka sig till,
alltså tala om Federigo Garcfa, eller enbart Garcia,
såsom stundom också sker i Spanien. Däremot inte
kalla diktaren enbart Lorca, som felaktigt ofta görs
i Nordeuropa.
4 BLM 1950 X
769
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
