Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
draget till det sista har så stark och enhetlig
egenart.
Den åldrige Don Perlimplin har en ung
varmblodig maka som han älskar men vars
ståndaktighet i dygden är misstänkt. För att
pröva henne förkläder han sig sj älv till en
nattlig beundrare utanför balkongen; och när han
fått den bittra vissheten, upprättar han sin
kränkta ära genom att stöta ned älskaren, alltså
sig själv. Så långt är stycket ett typiskt
spanskt hedersdrama, vars handling
Garcia-Lorca kunde ha lånat, och sannolikt också har
lånat från de klassiska spanska skådespel och
noveller, som han kände så väl. Men den
personliga noten kommer in i den
sexualsymbo-liska omtolkning han ger temat och i den
romantiska bildlyrik han låter flöda.
Dubbelgångaren i trädgården blir Perlimplins egen
flydda ungdomskraft, döden hans väg till evig
åminnelse hos Belisa. Hennes varmblodighet
och hans hanrejskap förstoras onaturalistiskt:
när maken somnar för tidigt på bröllopsnatten
och bruden suckande vänder sig åt andra hållet,
är det inte mindre än fem älskare,
”representanter för j ordens fem raser” som äntrar
osynliga uppför balkongen; och när hon äntligen
somnat är det han som sitter vaken och stirrar,
nu beprydd med ett par stora, förgyllda och
beblomstrade horn. (Denna expressionistiska
effekt kom bort på Dramaten, där hornen bara
målats ovan huvudkudden och Gavle genast
lämnade sin plats framför dem.) Belisa själv
är dagen efter prydd med strutsfjädrar och
är enligt scenanvisningarna urringad till
midjan i ryggen, en mer uppseendeväckande
symbolisk föreskrift år 1928 än 1950, då det
verkligen råkar vara tämligen vanligt.
Allt detta känner man igen; det är utslag
av den eviga romantiska ironin, som skall
balansera den extatiskt översvinnliga erotiska
lyriken i pjäsen. Om själva kammarsceneriet
föreskriver Garcia-Lorca en överdrivet
pompöst svällande säng och dekorationer med en
smula falskt perspektiv, ”som en slarvigt
upphängd väggprydnad”. På Dramaten var lyriken
borta, därför slog ironin i tomrum. Jag, som
älskade pjäsen och gjort mig helt andra
föreställningar om den, fick en chock och förleddes
kanske att döma överdrivet strängt i min
dagskritik om det som visades och bjöds. Så går det
gärna. Men någon bra föreställning kan det
omöjligen sägas ha varit. Yvonne Lombard,
som ändå fyllde sin roll bäst med en svällande
och ungdomlig indolens, föll då och då in i
odrägligaste ultralångsamhet och hade fullt
med obegripliga och pretentiösa felbetoningar.
När hon kommer in i brudgemaket skall hon
missnöjt konstatera: ”Jungfrun har
parfymerat rummet med lavendel i stället för timjan
som jag sade till om!” Det är för att visa hur
hon redan är inne i sin nyvunna fruvärdighet
och satt i gång med kvinnans ambition att
regera. Men hon lät såsom om en obegriplig
kosmisk avgrund öppnade sig under varje ord
— tom. De andra var många gånger värre. Det
bästa som kan sägas om dem är att
ansträngningarna att hitta en melodi märktes. Och det
är knappast beröm.
Återstår bara uttrycka förhoppningen att den
stränga kritiken, om vilken j ag inte var ensam,
inte måtte avskräcka Dramatens ledning från
att fortsätta att visa oss verk av den
dramatiker, som kanske varit det största geniet i
branschen under detta sekel. Där återstår t. ex.
ännu att ge hans ”Asi Que Pasen Cinco Anos”
(vilket kunde på svenska adekvat ersättas med:
”Och så gick fem år...”) det stycke där han
går djupast i sin livsfilosofi och längst i
modernistiska medel.
Småting och miniatyrscener
Jag uppskjuter av utrymmesskäl analysen av
en remarkabel Kaj Munk-föreställning i
Göteborg och noterar endast i korthet: från samma
stad en studioföreställning av Camus’ ”De
rättrådiga”, som från annat håll behandlades i
förra krönikan. Regi: Helge Wahlgren; i
huvudrollerna: Annika Tretow, Erland Josephson
och Bengt Ekerot; starkaste rollprestation:
Claes Thelander, som nu är en skådespelare
av helt annan klass än bara för ett par år sedan.
Annars ingen särskilt helgjuten föreställning.
Dessutom Gustaf Hellströms ”Ung man gör
visit” med Herman Ahlsell. — Från Malmö:
en vårdad och framgångsrik giv av Goetz’
och James’ ”Arvtagerskan”, med Kerstin Rabe
i titelrollen, på Intima Teatern (se BLM
för december 1948); Eric Malmberg spelade
arvtagerskans far med stark betoning av
den faderliga drygheten; god regi: Georg
Årlin. Vidare från Södra Teatern Terence
Rat-tigans debutkomedi ”Diana går på jakt”, en
gammal bekant, med Gaby Stenberg som
skol-vampen. — Från Stockholm: ett
Studentteaterprogram med Karin Boye, Kaj Munk och
Tennessee Williams på spellistan (tre kortpjäser)
och slutligen öppnandet av en mycket liten,
men ny teater i Stockholm, Kammarteatern,
med scen i salongen och bara ett 40-tal
åskådarplatser.
770
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
