Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Jo, man kan naturligtvis tro att det är
ironiskt ment och en drift med rimmeriet, och
så dubbelbottnad är forss att nog finns det
skäl för det — fast fan vet ändå! I synnerhet
som han deo volente kan vara fullt ut lika
billig och banal när han skriver sin egen
speciella sort av fri vers. Nej, för att något är
bra och till och med utomordentligt i en bok
skall man inte söka dolda förtjänster i det
övriga, hur dunkelt det än må vara, utan kalla
det dåligt. Vad som återstår av boken är då
titeldikten, som skulle kunnat betecknas som
en stor dikt om den presenterats i bättre
sällskap, och det avsnitt som kallats
”metamor-phosos folkhemi” med undertiteln ”opera
hybrida buffa lunsari” och som är ett slags
menippeisk satir, en novellett med inströdda
kupletter. Det groteska elementet i forss’
skaldeådra firar här språkliga och innehållsliga
triumfer, och eftersom namnet Joyce redan så
ofta nämnts kunde man inte utan skäl fortsätta
med att hänvisa till något av de mera
muntrande avsnitten i Finnegan’s Wake.
Händelserna tilldrar sig på åtminstone tre plan
samtidigt i Klara, Gamla Stan och på Söder.
Åtskilliga maskspelsvisioner drar fladdrande
förbi, bl. a., som det förefaller mig, en av forss
själv med fladdrande hår och skört och kanske
en packe böcker under armen till försäljning,
fladdrande från kafé till kafé, samt en
mästerlig ordbild av ett gäng hemgjorda spisare med
de olika lätena av deras instrument. Föredragen
med humor och genuin stockholmsaccent borde
detta kaotiska stycke kunna bli en verklig tour
de force.
Att man för övrigt även annorstädes i
samlingen hittar fina små korn gör som sagt ingen
helhet av den. Som slutomdöme kan sägas att
man bör akta sig både att överskatta och att
underskatta harald forss. Han har emellertid
verklig originalitet. Och han har artistisk
tumme. Men någon ”bygmester” är han inte.
Gunnar Ekelöf
PER ASPERA...
Bertil Malmberg : Ett stycke väg. Memoarer.
Bonniers 1950. 12: 50.
I en distingerad memoarvolym, stramt
tillskuren i yttre måtto, mångskiftande till
innehållet, fylligt välljudande i diktionen, har
Bertil Malmberg sammanställt ett urval av tidigare
tryckta och nyskrivna självbiografiska ting.
Det har blivit en vacker, en fängslande liten
minnesbok, fragmentarisk och rapsodisk om
man så vill. Likväl skänker den både överblick
och inblick, överblick av en hastigt svunnen
epok, som i mycket ter sig kuriös och
skrämmande för våra på en gång desillusionerade
och häpnande ögon, inblick i ett livsöde, ett
skaldeöde, som länge kunnat förefalla utspillt,
splittrat och artificiellt men som efterhand har
böjts in mot de stora upplevelserna och den
stora dikten.
Malmberg låter oss urskilja två
huvudkomponenter i sitt psyko-fysiska arv. Den ena är
den oförstörda vitaliteten, det brusande
kraftöverskottet hos norrländska
industririddar-familjer, ett pionjär- och vägbrytarsläkte, hos
vilket viljestyrkan kunde vara förenad med
överdåd i livsföringen och en personlig
originalitet, som kunde gränsa till det vurmiga och
tokstolliga. Vad Malmberg berättar om sin
farbror leder sålunda tanken både till Hjalmar
Bergmans krumelurer och, naturligtvis, till
Lubbe Nordströms saftigt målade öbackabor.
Men även farfadern kunde tydligen ha passat
in i ett av vår litteraturs pittoreska
provinsgallerier; denne sågverkspatron tycks ha varit
ett ärkeoriginal med drag både av självtänkare
och av idébestämd poetsjäl, en
”quarantehui-tard” i snöhölj da norden, som i dopet begåvade
sin äldste son med förnamnen Harald
Lamar-tine! Här rör man vid den andra tråden i det
malmbergska arvet, humanisttraditionen, som
i det norrländska Athen gärna byggdes upp
kring klassiska och formalistiska
bildningselement med ordböcker och grammatiker som
främsta hjälpmedel. En ganska förtjusande
bild har diktaren tecknat av sin far, romanist
och vittberömd härnösandslektor i franska,
som kallades till Norra Latin i Stockholm, och
som var känd för att från första stund hålla
sina ypperliga lektioner på själva det språk
vari han undervisade. Teodor Malmberg var
först och sist filolog; han var inte
litteraturintresserad i egentlig mening utan uppehöll sig
framför allt vid lektyrens rent språkliga och
formella element. Han tycks ha ägt en språklig
medvetenhet, en insikt i språkets väsen och
lagar och därtill en formelegans, som
tillsammantagna och förstärkta har gått i arv till
sonen. Uppenbart är, att denne har trätt in i
diktens värld via det språkligt-formella, den
redan i barnaåren utvecklade och nästan
fantastiska lättheten att uttrycka sig på vers, i
rytmer och rim. Det har varit en underbar
gåva — och en farlig. Dels därför att välljudet
772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
