Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
och formfulländningen så lätt sätts i stället för
upplevelse och känsla eller identifieras med
dessa — och Malmberg ser klart, att detta
länge varit hans eget fall — dels därför att
den svenska lyriktraditionen i sin
överväldigande rikedom och prakt utövar en särskilt
stark suggestion på denna begåvningstyp.
Exemplen på detta ges i de prov på infantilt
eller gymnasialt klingklang som här meddelas,
och som den åldrade diktaren själv har
analyserat sönder med en road, kanske lite för road
glimt i ögonvrån. Det skulle dröja innan de
majestätiska tonfallens, de sakrala
sekvensernas magi frambesvor, bekämpade och tyglade
till form kaosmaktema på själsdjupen, ocb vid
det laget hade diktaren hunnit smaka på
giftigare och mer hetsande drycker än de som
kredensades i förkrigsårens Uppsala och Lund.
Bertil Malmberg hör till det försvinnande
släktet av förkrigseuropéer i vår vitterhet, dem
för vilka Europa uppbars av den fruktbara
spänningen mellan tyskt djupsinne och fransk
formkultur, men för vilka anglosachsarnas
utåtvändhet och frasfria realism ännu inte hade
blivit en bjudande förebild. Levertin var hans
ungdoms ojämförlige mästare och idol, och i
kulten ingick inte bara dikterna och essayerna
utan också glacéhandskarna; det var egentligen
inte den store kulturarbetaren som hyllades
utan snarare officianten i konsttemplet, som
med sådan iver och andakt svängde
rökelsekaret. Esteticism, symbolism och dekadens blev
i nittiotalets kvardröjande parfymångor en mer
eller mindre tvångsinmald importprodukt, som
debatterades i studentlyorna och dyrkades vid
punschborden. Bakom hela denna artificiella
värld, som inte var utan risker för
personlig-hetslivet och dess värdighet, låg, medvetet eller
omedvetet, föreställningen om kulturlivets,
diktens och konstens autonomi, som inte fick
beskäras eller oskäras av världen där utanför,
av samhällslivet, den snart upplösta myten om
en oöverkomlig klyfta mellan skönanden och
brackan, som Thomas Mann så överlägset har
gestaltat. Det var en åtskillnad med högst
olyckliga verkningar; båda parter drevs därigenom
till våldsamma överdrifter. Ä ena sidan
driv-husodlades estetsnobberiet och själfullheten till
utmanande självändamål och parodisk
överhettning. Å den andra lockades den krassa,
bastanta och fördomsfulla borgerligheten med
dess föregivna ”sundhet”, företrädd
exempelvis av Böök, att begå råa övergrepp. Conradson
och Adelborg — den senare återgiven i en
dråplig och oemotståndligt roande närbild —
är troligen att räkna till de mindre profeterna,
men detta var i och för sig inget skäl att
avfärda eller klubba ner dem. Översteprästen i
den strängt slutna skönhetsvärlden var
obestridligen, med den geniala särartens rätt, Vilhelm
Ekelund, och från samvaron med honom i
Berlin vintern 1910—1911 har Malmberg
tecknat sig till minnes det gripande porträttet av
en skygg och stolt asket, lika ängslig om det
egna oberoendet gentemot penningen som
gentemot de uppriktiga beundrarna Lidforss och
Hedén samt den egna böjelsen för excesser —
en sida hos honom, som just ”lundabohemens”
centralfigur appellerade till. Tillfälligt kunde
Malmberg lockas ut i samhällsstridernas
vinddrag, men det föll illa ut. Bondetågsyran grep
även honom och förledde honom till ihålig
patriotisk retorik, förlöpningar som han
numera skäms över men är hederlig nog att
redovisa. Men i allt väsentligt dröjde han kvar
inom det konstgjorda paradiset, även sedan ett
platonskt vertikalplan hade fällts in i det, och
även sedan skådeplatsen blivit en annan.
Om den färgskimrande såpbubblan sprack
i den skonade småstaten Sverige, så fick den
med hjälp av konstlade medel en onaturligt
förlängd existens i den krigförande och besegrade
stormakten Tyskland. Genom giftermålet med
en fransk-österrikisk danskonstnärinna och
tack vare överflyttningen till Munchen 1917
lyckades Malmberg förbliva i skönhetsvärlden,
fastän den delvis skiftade karaktär och
efterhand förvanskades. De tio munchenåren får
i hans framställning en betänklig likhet med
banketten i andra delen av Strindbergs ”Till
Damaskus”; det börjar som en festmåltid med
högtidsdräkter och utsökta rätter, men halvt
omärkligt förändras sceneriet, och till sist
skådar man in i ett pandemonium, där
avskyvärda sluskar, skökor och förkomna individer
hänger sig åt de simplaste utsvävningar. En av
dessa sluskar bar det senare inte okända
namnet Adolf Hitler ... Sammanhanget mellan
de båda världarna, som så osökt glider över
i varandra, står klart sedan man läst
Malmbergs berättelse. Övermänniskodillerierna, den
extrema estetiska individualismen, den alltmer
stegrade smaken för skarpa, raffinerade
kryddor har utgj ort förbindelselänken, har
förmedlat övergången från skönhetskult till lastbarhet.
Hur man i denna underminerade,
sammanstörtande värld lyckades hålla bekymret om och
för penningen från livet på sig, antydes
suggestivt, liksom också hur man lade vattentäta
skott mellan andeliv och social verklighet.
773
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
