Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Medan inbördeskrigets blodiga konvulsioner
rasade på gator och torg satt Malmbergs maka,
glömsk av tid och rum, i ateljén och spelade
Mozart — det ger antinomierna i ett konkret
nötskal. Dunkla, primitiva makter drev
emellertid sitt spel även bakom kulturreservatets
skönmålade kulisser; lärdom förenades med
trolldomsmagi, historiska kunskaper med
vidskepelsen att hänsovna kulturer och
längesedan förgätna livsstilar kunde frambesvärjas
till ny existens, om man bara inom de utvalda
kretsarna hängav sig åt vissa konstruerade
beteendemönster. På ett lägre plan utbredde sig
lasternas marknadstorg och svällde över alla
bräddar. Skönandarna kunde där hämta aktivt
stöd för sin aversion mot allt normalt och
vardagligt; där frestade kollektiva extaser och
odlades den smak för det infantilt perverterade,
som blommade upp och slutligen triumferade
i hitlerrörelsen.
Malmberg vidgår, att Hitler inneburit en
frestelse för honom. Den bakelseätande och
skrikande psykopaten, det förvuxna problembarnet
i sin prydno, utövade med sina halvsanningar
en livsfarlig fascination på den som ägde en
språkligt-estetisk men ännu inte en
kritiskt-teoretisk skolning och som saknade verkliga
kunskaper om samhället och de lagar som
regerar detta, på den, som i sin åsiktsbildning var
mindre mottaglig för logiska argument och
tankeresultat än för bildernas och
masseffek-ternas magiskt-suggestiva liv, på den slutligen,
som erfarit de artificiella rusens sugning mot
de vildaste, mest otillåtna friheterna. Den
självrannsakan, som här kommer till synes och i
sin mån vittnar om tillfrisknande, är
imponerande. Men då Malmberg så oförbehållsamt,
med så djärva djupdykningar i driftlivets kaos
har skildrat alkoholen som förlösare av
hämmade skaparkrafter, som narkotikum och som
medel att upprätthålla den falska dualismen
mellan sölad verklighetstillvaro och idéernas
vitskinande primat, så undrar j ag om han inte
förbiser en fjärde, onekligen mindre romantisk
funktion hos alkoholismen, den nämligen av
ansvarslöst glidande i invanda spår, av slapp
och glädjelös rutin och såtillvida en tydlig
parallell, låt vara med omkastade förtecken, till
den materialistiska borgerlighetens föraktade
och gråtrista livsstil. Alltnog — Malmberg har
levat i denna sjudande häxkittel; dess brygd
har svallat i hans ådror och har utlöst den
kris som gjordes dikteriskt fruktbar i ”Orfika”,
den samling från 1923 vilken betecknar hans
egentliga födelse som skald inte bara till
for
men utan av blodet. Vad som berättas härom
är fascinerande, tankeväckande, avväpnande
ärligt men ändå, förefaller det mig, återgivet
med hemliga förbehåll, med uteslutande av
vissa avgörande faktorer — kanske av så intimt
personlig och ömtålig art att tystnaden
förestavats därav.
Som helhet utgör Malmbergs memoarbok en
särpräglad lektyr. Den är späckad med kvicka
anekdoter, med ur minnet återgivna eller
tillrättalagda talesätt, repliker och ordramsor, och
där vimlar av förbiskymtande profiler, de flesta
ytterligt egenartade och mantalsskrivna
fjärran från allfarvägar. Likt botanisten är
diktaren särskilt road av och framhäver de
utpräglade exemplaren, dem som drivit sin typ till ett
slags extrem fulländning, det i sitt slag
tillspetsade och monomana — det må sedan vara
andlig högfärd, feodal kastanda, naiv cynism
eller romantisk prillighet i alla dess avarter.
Han har kunnat finna glädje i allt dylikt och
meddela den åt läsaren, därför att han själv
har hittat tillbaka till den existensform, som
är den vettiga, den i längden uthärdliga, den
som inte drar några konstgjorda gränser
mellan samhällsliv och kulturarbete, mellan
skönhetsvärld och moraliska kategorier. Oanfäktad
har han kunnat berätta om ting, som eljest ofta
nog skulle tett sig frånstötande och
neddragande, därför att han gjort det på en
konstprosa, som i sin otvungna högstämdhet, sin rikt
orkestrerade harmoni till sist, också den, bär
vittne om segerrikt genomförda strider mot
kaosmakter, om det allvar, det patos och den
melankoli som ligger på botten av varje sträng
och medveten stilsträvan, varje kamp med ett
hårt och motspänstigt material. Den lätthet
som var idel flyktighet har för länge sedan
genomskådats, genombrutits och dubblerats av
svårighet och förvandlats till ny lätthet av
håll-fastare, mer värdefull art. Holger Ahlenius
EN BILDNINGSKAMP
Emilia Fogelklou: Barhuvad. Bonniers 1950.
11:50.
Titeln på Emilia Fogelklous självbiografi
”Barhuvad” är tagen ur ”Svenskarna och deras
hövdingar”, där Linnaeus, tillfrågad huruvida
han är Hatt eller Mössa, svarar: ”Barhuvad,
helst barhuvad, som den gode Guden har skapat
mig.” Titeln stämmer med ett av författarinnans
älsklingsuttryck: ”den allra vanligaste
männi
774
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
