Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
andens inre nödvändigheter, absolut beroende och
absolut frihet. Det kommer då en djupare mening i
de mot varandra kämpande tendenserna, som till sitt
väsen så alltför lätt bli grumlade av själviska motiv,
även hos sina bästa förkämpar. Rätt tänkande och
fri värdering ha alltid berättigande. När de förvanskas
i ”fritänkeri” och ”rättrogenhet”, då har var och en
av dem på någon punkt säkert orätt. Men om de under
dessa namn i hätskhet strida ”för tron” eller ”för
sanningen”, då är det aldrig varandras brister de
lyckas döda eller ens komma åt. Nej, så vemodigt det
än är, blir det något av sin egen innersta mening
var och en av dem kommer att häda eller förgripa
sig på.
Vidare berättas om resor, mänskliga
kontakter, författarskap och verksamhet vid olika
pionjärskolor och Birkagårdens settlement. Mi
känner ibland inom sig ”en geysir av fröjd”,
men hon genomlever också mystikerns öknar
av svårmod. Det är inte främst teoretiska
reli-gionsproblem hon brottas med; hon känner i
stället livets och andens bortvissnande
innanför döda former som ett verkligt kval. Som
seminarielektor i Kalmar fick hon erfara vilka
bigotta former religionen stundom kan kläda
sig i. Upprepningen, mekaniseringen plågade
henne. ”Hon kände präktiga, rättskaffens
manliga lektorer, som aldrig föreföll att ha lidit
av just detta sanningskrav. Hon måste fråga
sig om det var i egenskap av kvinna hon ej
uthärdade denna borrande samvetsfråga vid
varje överbringande av ’heligt arv’.”
Besvikelser mötte henne ibland som författare: arbeten
av lärd möda, snille och erfarenhet förblev
nästan helt obeaktade. Det är anmälarens tro,
att vissa av Emilia Fogelklous böcker kommer
att få en renässans i och med att ”det
stereoskopiska seende” som hon talar om blir mer
utvecklat. Andra av hennes böcker är kanske
dömda till glömska på grund av formens tyngd
och ojämnhet.
Den genialiskt stegrade kärleksblick för
livs-möjligheten också hos den torftigaste, mest
fängslade människovarelse, liksom för
verkligheten bakom dogmerna som är Emilia
Fogelklous särmärke, motsvaras kanske av en viss
brist på skarpsyn beträffande egoismens och
känsloköldens reala makt i världen.
Personligen kan jag vörda exempelvis hennes tankar
om freden och beundra hennes mod att stå för
dem, men jag nödgas tyvärr ofta ta avstånd
från deras yttringar. Men ingen som känner
Emilia Fogelklou som människa och författare
skulle väl önska henne annorlunda än hon är:
varken Hatt eller Mössa, utan barhuvad under
himlen, och vanlig på det allra ovanligaste
sättet. Margit Abemus
776
INBLICK I PEPPAR-
KAKSHUS
Olle Hedberg: Häxan i pepparkakshuset.
Norstedts 1950. 12:50.
Att Hans är Hans och att Greta är Blenda
det kan omedelbart alla invigda förstå, men
vem kan den lilla häxan vara i
pepparkakshuset? Aha, se där, alla har gissat rätt, den
lilla häxan är fru Thimlin, faster till Blenda,
drake i lustgård, förvirrad mus i rubbad cirkel,
i elegant råttbo. Vad kan nu denna faster hitta
på för att störa lyckan mellan dessa tu som på
eget bevåg blivit nästan ett? Svaret på denna
spännande fråga ges (eller ges nästan) i den
tredje boken om Blenda och svaret är helt
enkelt: nästan ingenting. Häxan äter inte
Blenda, äter inte heller Hans — men vis och
väluppfostrad och till hälften lika god
människokännare som sin skapare ger hon Blenda
diskret brutala antydningar om Hans’
tvetydighet, vilket för henne inte kan vara något annat
än underklassighet, och i lömsk hemlighet
skaffar hon sig genom en juridisk byrå alla
upplysningar om Hans’ otillfredsställande ursprung
och familj, erotiska normalitet (!) och
dessvärre också otvetydiga upplysningar om hans
enastående begåvning. (Finns det verkligen
sådana juridiska byråer? — det trodde man i
sin oskuld fanns endast i ”Oceanien”.) Men
Blenda och Hans bringas trots alla onda anslag
inte ur fattningen, lilla Hans och lilla Greta
kan när följetongen slutar (för i år) alltjämt
suga på den finaste av pepparkakor. Endast
häxan är en smula gnagd av råttor.
Fru Thimlin är det gamla ståndssamhället
som med stel och litet föraktfull värdighet
nalkas den djupa ljuva grav där redan alla riktiga
rådmän vilar, där hennes älskade vilar, där
livets enda mening, det förflutna, vilar. Men i
väntan på den lyckliga stund, då det timliga
oberoendet skall förvandlas till evigt
oberoende, gnages hon av råttorna. Ålderdomens
svaghet gnager henne — ett kapitel skildrar
med spöklik trivialitet och med nästan makaber
naivitet hennes förskräckelse över det
avtagande minnet, när hennes checkbok plötsligt
är försvunnen (fast den ligger naturligtvis i
chiffonjén). Yttervärldens råttor gnager henne
— grannarnas barn hotar hennes tomt med
buller och med fötter, bäst att skaffa lås till
grinden (och så öronproppar) — och värst
bland råttor är den stora från Brasilien,
Blen-das köttslige pappa, som plötsligt dyker upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
