Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
med döden i hjärtat och Gud Fader på
läpparna. Samvetets råttor gnager henne: gav hon
inte alltför generöst åt denne ovälkomne sjuke
inkräktare det lugnande sömnmedel som ökade
hastigheten för hans redan anträdda resa mot
ett mål bortom all brutalitet, allt hyckleri, allt
svek, allt ekande buller? Ansvaret gnager
henne och svartsjukan: skall hon stillatigande
låta denne magister Hasseldahl taga denna
hennes anförtrodda Blenda? Är han inte med
sin underklassiga aggressivitet, självhävdande
brutalitet och virila charm ett motstycke till
Elof, hennes bror, Blendas far? I varje fall
är han något lika farligt: han är
ståndscirkulationens vilda och ovälkomna virvel uppåt.
Hennes motstånd sveper sig i spydig misstro, stel
avvaktan, återhållet förakt, men tycks, när
boken slutar, sjunka tillbaka i kall trötthet,
likgiltig resignation. Vapenstillestånd.
Fru Thimlins reaktioner och måttliga
beteende bildar stommen i romanens intrig och det
svarta inslaget i väven. Med henne smusslas
alltid döden in i sammanhanget, hennes älskade
Johans död, som är den enda verkliga döden,
andra människors likgiltiga död (t. ex. Elofs
död) och tanken på hennes egen död, som är
både likgiltig och åtråvärd. Men den tredje
romanen om Blenda är naturligtvis framför allt
en roman i rött (eller åtminstone skärt). Den
skildrar ju framför allt den blossande
ingressen till, den häftiga preparationen för, ett
lyckligt äktenskap. Halvt förskräckt, halvt
intresserad frågar man sig om Olle Hedberg kommer
att hinna fram till det lyckliga äktenskapet,
innan han tröttnar.
”Häxan i pepparkakshuset” är otvivelaktigt
den bästa av de tre romanerna om Blenda.
”Dan före dan” var litet lam och litet torr,
”Mera vild än tam” var både tam och — söt —
även om den ibland också var mycket kvick.
I den nya delen av denna trilogi om de lekande
barnen är rätt mycket av den irriterande
söt-aktigheten försvunnen, pulsen har blivit litet
häftigare, handlaget dristigare. Författaren är
inte längre i samma påfallande grad smeksamt
kärleksfull mot sin huvudperson. Han har
dessvärre överflyttat en del av sin
livsbejakande förtj usning över ungdomen som tillstånd
till Hans Hassendahl, vars fina vita skj orta här
får spela samma högtidliga roll som Blendas
deliciösa underplagg i den förra romanen, och
vars välformade brutala mun och mörkblonda
vågiga hår ofta måste inskärpas i läsarens
medvetande. Naturligtvis måste man säga att detta
är inlevelse i lilla Blendas själsliv, men med
författarens nästan ständigt indirekta
framställningssätt gör det lätt ett litet löjligt intryck.
Med indirekt framställningssätt menar jag här
naturligtvis Hedbergs metod att på egen risk
ständigt själv utlägga och kommentera sina
figurers aktion och situation. I nästan varje
ögonblick är Olle Hedberg närvarande för att
tala om för den med klena fattningsgåvor
sannolikt utrustade läsaren vilken effekt en replik,
en händelse, ett minspel, en handling har, och
varför den har denna effekt. Det underliga,
det trollkonstnärliga med denna metod — för
konstnärlig kan den väl egentligen inte kallas
-—• är att den knappast är tröttande. Det är ju
tvärtom så att det som händer i Olle Hedbergs
böcker i allmänhet är ganska tröttande, det är
inte så mycket, inte så märkligt, aldrig oväntat
och alltid välbekant. (Fastän det förmodligen
skulle te sig fantastiskt för en hindu eller en
australneger.) Inte heller det som händer inuti
personerna, för att använda en lätt magisk
formulering, är särskilt överraskande. Men
författarens kommentarer är träffande och
intelligenta, så intelligenta alltså att man läser honom
med nöje och nästan vågar gissa att många
kommer att göra det om femtio år (om inte
läskunnighet då faller under strafflagen).
Men det vore orättvist att inte något söka
nyansera denna schematiska bild av Olle
Hedbergs sätt att göra romaner. I många av hans
tidigare böcker har dialogen varit intetsägande
och stelbent — alltför många ”Tackar så
mycket, sade Bo” och ”God natt, god natt,
hälsa Zelma och flickorna” — och inte heller
”Häxan i pepparkakshuset” saknar träaktiga
dialogsidor. Men i Hans Hasseldahls gestalt har
Olle Hedberg skapat en konversatör, som i
dialogerna fått överta en ganska stor del av den
kommentarbörda och aforistiska kvickhet som
författaren tidigare själv fått bära och exekvera.
Med stor listighet har Hedberg gjort
Hasseldahl till en psykolog av hedbergsk rang, en ung
herre med mästarens insikt, vaksamhet och
dristiga spiritualitet. Blenda har nu alltmera
reducerats till en supplerande partner i
dialogerna, hon får mest stå för kärlekens
vokabulär, så svår att imitera, hon säger ibland ”min
ljuva älskade gosse” — och det är ju inte så
säkert att någon Blenda någonsin säger så
(men för att vara säker på motsatsen måste
man tilltro sig en erfarenhet som man inte kan
hoppas att någonsin få). Den som talar i
dialogerna är alltså Hans Hasseldahl och finast
och roligast talar han under en låtsaslek som
han leker som efterspel i sängen med Blenda:
777
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
