Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
leken med tanken på de påtänkta barnen,
många barn, som får representera olika sidor
av de älskandes kynnen. Med detta smågeniala
grepp lyckas de också på ett lekfullt objektivt
sätt kritiskt analysera svårsmälta
irritationsmoment i varandras beteenden. Och Hans
lyckas till och med göra vad Olle Hedberg
tidigare inte lyckats med: på ett oändligt ömt
och ändå galant sätt kan han kritisera
svagheter hos idealflickan Blenda, han ger en
briljant analys av ”den där snällheten, som kan
ge intryck av att ordna allt medan man sover”
och av ”den kungliga anspråkslösheten”: ”Allt
fjäsk är onödigt och bortkastat ty hon vet ju
ändå hela tiden så sjuhelvetes väl att hon är
prinsessan.” Så talar Hans Hasseldahl med
hedbergsk skärpa men med hasseldahlsk
hetsighet.
Sådana små lektioner i vad man skulle kunna
kalla brutal finkänslighet för älskande måste
man nog beundra, så som man beundrar små
finesser hos en författare som aldrig tycks
tröttna på att demonstrera sin överlägsna rutin
och irriterande begränsning — sin självvalda
och krävande begränsning till det uppenbart
sannolika och det restlöst tydliga. Och man
måste väl också, eftersom ”Häxan i
pepparkaks-huset” i viss mening handlar om konflikt mellan
lekande unga och lektrötta vuxna, sluta med
ett gott pedagogiskt råd till varje liten Blenda
(varje svensk älskar en Blenda) : Ge den lilla
luntan som julklapp till mamma och pappa!
Det är för dem den är skriven. Äke Janzon
DÖDEN SOM
LÄROMÄSTARE
Sigfrid Siwertz: Slottsfinal. Bonniers 1950.
11:—.
Filmen övar stor dragningskraft på många
författare. Inte bara så att den drar in dem i
sitt Venusberg och efter bästa förmåga försöker
krama inspirationen ur dem. Den utgör också
en gouterad romanmiljö och under rubriken
”Filmen i skönlitteraturen” kunde man få ihop
en rätt trevlig och mycket omväxlande boklista.
Den vanligaste attityden hos författarna är
Tannhäusers, när han upptäckt att trollberget
bara var papier maché och de flesta böckerna
har därför karaktären av uppgörelse. Det kan
vara personer som växt upp i Hollywoods
direktörsvillor, som Budd Schulberg (vilket
resulterat i ”Varför springer Sammy?”, en satir
med mycket krut i kontraslagen), men vanligen
är det fråga om diktare som efter en tids
praktik i manusförfattarnas kasern dragit sig ur
leken — till resultaten därav hör bl. a. Chr.
Isherwoods kvicka bagatell ”Violen från
Pra-tern”, Nathaniel Wests nyss återupptäckta ”The
Day of the Locust” eller varför inte, i all
enkelhet, Raymond Chandlers ”Den lilla systern”.
Ett verkligt betydande diktverk om filmen
saknar man dock fortfarande. Antagligen beror
detta på att ingen som tillräckligt noga känner
förhållandena har lyckats behålla nog mycket
av sitt konstnärliga oberoende. Den bok som
artade sig bäst var förmodligen Scott
Fitzge-ralds ”The Last Tycoon”, som aldrig hann bli
färdig innan han dog, men vars grandiosa
första kapitel innehåller ovanligt många bilder
från filmens tillverkningssida, som verkar
slående riktiga.
På svenska har vi hittills haft Harry
Martinsons bittra uppgörelse i ”Den förlorade
jaguaren” och möjligen Hjalmar Bergmans
”Clownen Jac”, som på ett mycket fint sätt
utnyttjar Hollywoodmiljön, fast för helt andra
ändamål.
Något liknande kan man också säga att
Sigfrid Siwertz gör när han i sin nya bok lägger
ännu ett nummer till den ovan berörda listan.
”Slottsfinal” — som är ett till formen betydligt
lättare mellanspel efter fjolårets ”Att vara ung”
— handlar skenbart om en filminspelning, men
dess grundproblem är ett helt annat och
betydligt allvarligare. Det gamla herresätet
Frövik skall enligt den nya tidens krav bli
sinnes-slöanstalt, men strax innan ockuperas det en
sommar av ett filmsällskap från Stockholm.
Mot den utarmade godsägarfamiljen, som av
skatterna drivits ner i betjäntflygeln (och tagit
en något billig hämnd genom att kalla sina
nya grisar för Ernst och Tage) ställs parvenyer,
ihåliga genier och avklädningsdockor ur
filmvärlden. Men detta är inte huvudmotivet och
inte heller springer detta direkt fram ur den
mänskliga och tekniska apparaturen kring
filmen, som annars tycks ha roat författaren en
hel del. Grundmotivet är i stället döden och
dess inverkan på människorna. Den enda bland
aktörerna som visar något prov på gamla
världens förfining är Ossian Stjernfeldt, en
adelsman på avvägar, som anser sig vara dödsdömd
av läkare. Inför vissheten om hans förestående
död förändras undan för undan de flesta
människorna i hans omgivning — fördjupas och
förbättras. Den något ytligt skisserade 40-talis-
778
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
