Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ten Seved Gneisser inser att hans råa
illusionslöshet bara varit en mask för ett sårigt inre
och de små aktriserna börjar vårda renare
lågor i nödtorftigt skylda bröst (om man får
tro Siwertz kan primadonnornas textilkonton
knappast ha varit orsaken till den svenska
filmens ruin). Den som mest hårdhänt bringas
ur balans av dödshotet över vännen är dock
regissören och författaren, dr Urbanus, en
mel-laneuropeisk mästerhantverkare med brinnande
själ av samma typ som dr Bergmann i
Isher-woods bok. Han tar värst vid sig, inte bara
därför att hans förhållande till Ossian kan
karakteriseras som ett s. k. ömtåligt ämne utan
också därför att han är äldst. Visserligen säger
han i sina anteckningar att de unga vet mycket
mer om döden än de gamla, men det är dock
han själv som mänskligt att döma står den
närmast av Ossians kamrater, som formulerat de
milda och resignerade trossatser för en
döds-mystik som utgör bokens egentliga avslutning.
Visserligen slutar den med att filmen har
premiär och recenseras (hur det går med
Ossian skall inte här avslöjas), men det som
sägs om filmens handling och framgång gör
man nog klokast i att inte ta för
allvarligt; Siwertz driver alltför mycket skoj med
branschen för att man skall tro honom när han
ger sig sken av att referera den. Många inslag
i typgalleriet verkar f. ö. att utgöra en
raffinerad drift med motsvarande standardfigurer i
den svenska filmen — den gamla stolta och
kloka änkefriherrinnan, den värkbrutne
trotjänaren med mystiskt förflutet, den desperate
flygkaptenen osv. Om man får enkelt tillämpa
den beläste författarens egen metod att dra
klassiska paralleller när tillfälle bjuder sig
skulle man dock snarast vilja likna ”Slottsfinal”
vid en 1600-talsbalett, där allsköns utpyntat
patrask från den lättsinniga världen rör sig
kring en stum huvudfigur med bistert grinande
dödskalle. I våra dagar lär det väl dock
knappast bli någon balett av boken, möjligen kan
man tänka sig att det blir en film.
Åke Runnquist
EN GESTALT
Moa Martinson: Jag möter en diktare. Tiden
1950. 6:—.
Drakar utspred att Moa Martinsons
självbiografi ”Jag möter en diktare” skulle vara
byggd på sensation, men de tystades ned av
boken själv. Den diktare de väntade, Harry
Martinson, skymtar bara på några dämpade
sidor som en fattig vagabond som stiger in i
torpet och stannar där, den diktare återigen
som verkligen avses, hade till yrke att ”dikta”,
dvs. täta springor i pråmar med drev. Man
kan ta bokens titel som en vits eller som en
sinnrik symbol för Moa Martinsons eget
författarskap.
”Jag möter en diktare” är bara delvis
nyskriven; det mesta består av klipp
sammanställda ur tidigare böcker. Boken gör snarast ett
mera helt och avrundat intryck än vad man är
van vid hos författarinnan. Moa framstår i den
som en svensk gestalt, självmedveten,
oförbrän-nelig och karsk, född ur fattigdom och
bekämpande den. Den är också en kulturhistorisk
bilderbok från oscarisk och gustavisk era,
med många mörka, fräna sidor, och ändå
aldrig helt nedstämmande, tack vare
författarinnans obrutna vitalitet och målarglädje.
Scener och personer, roande och sällsamma,
groteska och bittra, alltid oefterhärmligt
svenska i färgen, drar förbi: Morfar knekten
i full mundering och mormor i kyrkstass på
väg över sjön med odöpta Helga Maria och
bröllopstårta på armen för att tilltvinga sig dop
av prosten. Lasset med den frysande familjen,
som drar genom östgötabygden och
Norrköping, mormor som niger för klockringningen
när de kommer fram till torpet. Sjömannen
som morbror Janne omhändertog och berättar
om: han hade suttit tre år i mörk arrest,
omväxlande mörk och ljus, och räddat sitt
förstånd med hjälp av elva ärter, skänkta av en
fångvaktare. Gumman som älskade veteklimp.
Och framför allt Moas ståtliga mor, som man
lärt sig beundra genom många böcker, och av
vars muntliga berättarkonst författarinnan
erkänner sig ha lärt mycket. Andra bilder: Moa
som en gång stjäl ved men räddar sig genom
munvighet. Den yrkesmedvetna unga
praktikanten i hotellköket bland sina kamrater, den
ensamma hustrun i torpet som slåss mot svälten
och sätter ut kräftburar med stela händer,
medan barnet är nära att komma. Döden som
kommer till torpet. Hemvärnet som tågar över
Korpberget som en armé vid horisonten,
varslande om krig.
1927 mörknade tillvaron och fattigdomen åt
sig inåt och blev till hat och revoltkänslor. Men
så småningom ljusnade det något och Moa fick
komma till Fogelstad och studera, bli
uppmärksammad. Hon kämpade sig fram som agitator
779
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
