Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ett lätt val: ”Nu vet jag att man ska akta sig
för att leva om man vill undvika att dö.” Det
är ett Joseph Knecht-problem, den kastaliskt
tryggades ”Durst nach Sein” som här får en
ny och självständig utformning.
Berthold Winger levde tillsammans med en
flicka från Europa, och efter hans död
hamnade hon på avvägar i New Orleans. Dit skulle
den sista novellen ha förlagts, men Thorsten
Jonsson hann bara antyda att Henry Taylor
och en av hans vänner planerade ett slags
rädd-ningsexpedition. Det är inte säkert att
problemet skulle ha kunnat lösas så enkelt. I det
kaliforniska mellanspel, som var avsett att stå
närmast före sydstatsavsnittet, återkommer
nödvändigheten att välja i ångestfylld stegring.
Det är sommaren 1945, och Amerika skickar
ännu hjälp över havet ■— på ”hemlig omväg”.
”Om tre veckor är transporten framme, och
dagen innan är det någon som drunknar med
munnen full av sand och saltvatten för att det
kom för sent. Hemlig omväg.” Frågan
kvarstår, inga omvägar utplånar skulden.
Man kan tycka att själva det politiska
problemet är en smula ofruktbart och bara
illustrerar den neutrales mindrevärdeskomplex.
Man kan säga att Europas (eller ”Europas”)
öde inte är ett värde utan bara en olycka. Men
till detta kan i sin tur sägas, att själva känslan
finns, och att den har en vidsträcktare
innebörd än den politiska — och att Thorsten
Jonsson upplevde den. Det sista är viktigast. Det
har talats och skrivits mycket om Thorsten
Jonssons trygghet, hans orubbade (och kanske
lite banala) samförstånd med tillvaron. Men
”Dimman från havet” visar att denna bild inte
var slutgiltig. Man bör akta sig för att helt
identifiera amerikanen Henry Taylor med
”amerikanen” Thorsten Jonsson, men på vissa
punkter har man säkert rätt att göra det. I
början av boken heter det: ”Jag tänkte på dr
Philip och jag såg honom äga en inre rörlighet
som jag själv saknade, såg honom vara på
vandring så som j ag sj älv önskade vara, sakna
en statisk facilitet som jag hade men inte ville
ha.” Och på ett annat ställe: ”Jag hör till dem
som har fått tryggheten såsom arvedel. Den
liknar penningpungen i sagan: det finns alltid
ett mynt kvar, och i de utarmades, utmättas och
utstöttas epok känns det fattigt och försmädligt.
Det händer ibland att man med triumferande
fingrar tycker sig konstatera att påsen är tom
och jaget lyckligen insolvent, men innan man
följande morgon hinner enrollera sig i det Phi
Beta Kappa som heter de förtvivlades union,
märker man snopet att en slant ändå gömde
sig kvar i påsens ena hörn.”
Det är en säker och osentimental självanalys.
Men också den står i början av boken, innan
Henry Taylor hade upplevt sin kris. Till de
förtvivlades union anslöt han sig aldrig.
Thorsten Jonsson gjorde det inte heller, men
han stannade lika litet som Henry Taylor i
statisk facilitet. Också han bröt upp, var på
vandring — utan att ana ”var Amerika slutar”.
Också han var ”på väg ut över havet”.
Bengt Holmqvist
HJÄLTE UTAN GLORIA
Gurli Hertzman-Ericsson : Hjälteglorian.
Norstedts 1950. 11: 50.
Det är en utomordentligt sympatisk gammal
dam som skrivit ”Hjälteglorian”, det skulle
man känna på sig även om man inte visste det.
Hon har den propraste förståelse för
ungdomens frihetsbehov, hon har ett fint liberalt
samvete som lider både med judar och
norrmän, och hon aktar sig noga för att förfasa
sig över den moderna erotiska lössläpptheten.
Det finns ingenting annat än gott att säga om
det moraliska uppsåtet i hennes senaste bok,
där en ung man övervinner sin bortskämda
isolering och sina högfärdiga samvetskval och
kastar sig ut i det krävande livet, dvs. blir
universitetslärare i Israel i stället för i
Stockholm. Det är bara det, att läsaren förblir
sällsamt oengagerad i vad som händer; han får
det noggrant beskrivet och intelligent
kommenterat, men han upplever det inte. Mest levande
är i verkligheten de partier som handlar om
den unge mannens föräldrar, ett gammalt par
som fick honom i sin medelålder och hade
kunnat vara hans farföräldrar. Deras
bekymmer och själsstrider — som författarinnan har
lätt att förstå men svårt att gilla — får trots
allt något verkligt gripande över sig.
Men mellan författarinnan och den unge
hjälten, som inte är någon hjälte, är avståndet
för långt för att det skall slå några gnistor.
De två unga kvinnorna, som älskar honom var
och en på sitt sätt, är inte heller precis ritade
med något hjärteblod, men de är däremot
sedda med den verkliga fördomsfrihet, som
man får av att ha varit med om många sorters
uppror mot många sorters konventioner. Den
hungriga och hetsiga Elsa, som varken väntar
782
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
