Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
på kärleksförklaringar eller förlovningsring för
att gå i säng med den hon är kär i, men blir
vild av vanlig urgammal kvinnosvartsjuka när
älskaren tröttnar och helst vill anse sig fri i
praktiken också; och den svala, kloka Ingrid,
som utan att ge en tanke åt ”vad folk säger”
far bort på sportstugeweek-end med en pojke
hon tycker om, men helt otidsenligt vägrar att
dra konsekvenserna, när det börjar skymma i
stugan, därför att hon vill ha allvar och inte
lek; de verkar båda, med all sin schematisering,
mycket mer naturliga och sannolika än de
romantiserade sexualhj ältinnor eller förvridna
nucktyper man kan möta i ännu mycket
ambitiösare romaner än denna. Kerstin AnÉr
DEMASKERING
Olov Hartman: Död med förhinder. Norlin
1948. 12:—.
— Helig maskerad. Norlin 1949. 8: 75.
— Människor i rött. Norlin 1950. 9:75.
Det fanns en gång en lundateolog — enligt
Herdaminnet hade han ”ett helsosamt
inflytande på prestbildningen icke ensamt inom
Lunds stift” — som i en utläggning av ”det
stora kärleksbudet” förklarade att orden ”du
skall älska din nästa såsom dig själv”
förutsatte självkärleken såsom något i och för sig
både tillåtet och befallt. ”Om jag ej finge älska
mig sjelf; huru skulle jag kunna älska min
nästa såsom mig sjelf” frågar han. —
Komminister Albert Svensson i Olov Hartmans ”Helig
maskerad” uttrycker sig inte så direkt, men
genom hela boken går som en av dess röda
trådar hans övertygelse, att människan,
åtminstone om hon heter Albert Svensson, inte bara
bör slösa sin kärlek på nästan utan också i
lika mån tillgodose sina egna intressen. Hans
Gud, det är andra människors åsikter, hans
största fasa är vad ”folk” skall säga, hans
religion en fortlöpande dubbel bokföring. Han är
”ingen till anstöt”, vart han kommer fogar han
sig villigt efter den idealbild av en präst, som
just dessa människor har, dock med noga
iakttagande av vad som inte bara gagnar Albert
Svensson i befordringshänseende utan också
tillmötesgår hans feghet, njutningslystnad och
bekvämlighet.
Det är genom fru Klara Svenssons
dagboksanteckningar, som läsaren får tillfälle att titta
in i de skumma skrymslena i pastor Svenssons
själ. Efter tre års äktenskap har denna
världsligt moderna dam beslutat att ta reda på om
dubbelheten går ända ner till bottnen av
hennes Alberts väsen, om hon är gift med en karl
eller en ”vattgröt”. Och så observerar hon
söndag efter söndag hans predikningar och vecka
efter vecka hans liv. — Olov Hartman skrev
en gång en liten bok, som hette ”1 nöd och
lust. Nio kapitel om kärleken och äktenskapet”,
och som endast i ringa mån handlade om
kärleken men desto mer om nyttan av att vara
gift, i synnerhet för präster. I denna hette det
bland annat: ”Mången ung präst trodde, att
han var nästan ett helgon, så länge han inte
hade andra omdömen att ta hänsyn till än
deras, som sågo honom på avstånd och i
lämplig belysning. Men när han blev gift, fick han
säkert höra något annat från sin hustru, om
hon var en förståndig kvinna. Sådant har
räddat många prästsjälar.” Den kritiske läsaren
tror i början av ”Helig maskerad” att Olov
Hartman har velat visa hur hans mycket klipska
prästfru frälser både mannens och sin egen
själ med frispråkighetens piska och pekpinne.
Men antingen har författaren inte menat något
sådant, eller också har bokfigurerna tagit
makten ifrån honom och börjat operera på egen
hand. Att Olov Hartman har velat teckna Albert
Svensson, med scoutledartalanger,
ungdoms-kretsmärke, välgymnastiserad kropp och
väloljad konversation, klart osympatisk, är tydligt.
Men det är inte lika tydligt, att han har velat
skildra Klara Svensson så torr, så utan all
kärlek, så besatt av ett hat, som maskerar sig som
andlig renhetslidelse och som författaren aldrig
demaskerar. Ty det är denna Klara Svensson,
som Olov Hartman i bokens andra hälft lyfter
över på ett alldeles nytt plan. Hon blir inte
längre en prästfru, som äcklas vid sin man.
Hon blir den moderna, naturvetenskapligt
uppfostrade människan, som känner tron gripa sig,
som sätter sig till motvärn med en hel del av
de argument vi känner från striden tro —
vetande, och som till slut blir besegrad. Hennes
mål blir inte längre att ta reda på hurudan
Albert är utan vem Klara Svensson i grunden
är. Albert tror att hon är sinnessjuk, läkaren
i staden menar att hon har ett religiöst
komplex och att hon skulle må bra av att ge efter
för det. Själv vet hon att hon liksom genom
ett under har blivit havande med en ständigt
växande tro, och hon identifierar sig med
jungfru Maria. Och när hon på skärtorsdagskvällen
efter nattvardsgången får se sin man stå
utanför kyrkan och kyssa lärarinnan, så
identifie
783
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
