Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
rar hon sig också med Kristus. — Kristus och
hon har i denna natt blivit förrådda av en
”andlig diversehandlare”. ”0, vi har blivit
förrådda alla skärtorsdagar och alltid av
affärsmän med apostolisk fullmakt. I själva verket
var det kanske en och densamme som förrådde
oss för penningar eller pastorat eller kanske en
kvinna.” I denna manligt bibliska
sammanställning ”penningar, pastorat, kvinna” är det inte
längre kvinnan-människan Klara Svensson
som talar utan det är prästen Hartman. Och
så låter han denna Klara Svensson, efter en
omvändelsekris, som efter bokens tidtabell
endast kan ha varat någon minut, i denna natt
offra sitt liv för att rädda en gammal
Kristusbild, symbolen av den tro hon så envist
bekämpat, ur den brinnande kyrkan. Själva
omvändelseögonblicket har Olov Hartman på det
skickligaste sätt kringgått, och läsaren får
alltså aldrig reda på vad det var som hände
mellan det ögonblicket, då hon drog upp
gardinen inne i prästgården, och det, då hennes
man såg henne rusa in i kyrkan.
”Helig maskerad” kom 1949. Dessförinnan
hade Olov Hartman gett ut en annan roman,
”Död med förhinder” 1948. Också den var en
bok, som handlade om avslöjanden och om
självkärlekens små maskeringar. Här var det
den gamle högkyrklige kontraktsprosten K. A.
P. Johansson, som mellan hjärtattackerna fick
se sitt liv glida förbi i minnets demaskerande
ljus. Och när nu, hösten 1950, Olov Hartmans
tredje roman ligger på bokhandelsdiskarna, så
är också detta en bok om hur maskerna slites
från människornas ansikten och om hur de,
efter åratal av fromt eller ofromt bedrägeri,
blir tvungna att se och erkänna sitt eget väsen.
”Människor i rött” handlar om
frälsningssoldater och om hur en fyra dagars
väckelsekampanj får den oväntade avslutningen, att ledaren
för fälttåget går till polisen och anger sig sj älv
för något gammalt fuffens, under det att hans
hemliga antagonist, den självgoda och stränga
plattformssergeanten, sjunker på knä i
botbänken inför alla dem hon kallat till bättring.
”Död med förhinder” var en bok, som hade
en viss värme och en viss bister humor. Stilen
var anspråkslös men träffande. Och hela boken
tycktes uppbyggd över en säker grund av god
människokännedom. — ”Helig maskerad” var
sprakande kvick men också gnisslande torr.
Albert Svensson verkade ganska ”overdone”,
och den oljiga efterskrift författaren lät honom
foga till hustruns dagboksanteckningar kunde
inte betraktas annat än som en överloppsgär-
784
ning och ett litterärt misstag. Klara Svensson
stod där som ett psykologiskt
misstroendevotum, ty det torde knappast vara den som så
uppmärksamt lyssnar till de olika rösterna i
sitt inre, som får uppleva, att världen på en
enda minut vänder ut och in på sig själv. Och
hade Olov Hartman lyckats bra med
prästfruns snärtiga jargong, så föreföll den tjocka
albertska salvelsen knappast autentisk.
— ”Människor i rött” tycks närmast vara
ett verk av en skicklig fäsör. Rörande episoder,
roande episoder, ett par doser psykologi, som
inte höjer sig över allmängodset, ganska grovt
understrukna avslöjanden av människosjälens
förmåga till självbedrägeri, en dosis modern
frigjordhet. En stil, som flämtar och hackar,
löper ihop till orediga ordhärvor, stegras i
verkningsfulla furioson, saktar av i lika
verkningsfulla ritardandon. Och som framlägger alla
personernas inre monologer, antingen de är
frälsta eller världsliga, på exakt samma språk.
Liksom i Olov Hartmans tidigare böcker finns
det gott om snabbt uppfattade och klart
återgivna miljöer. Likaså av människor med så
trovärdigt levande yttre, att de verkar
snabb-fotograferade på vilken gata som helst. Och
författaren är oerhört initierad.
”Det är uppenbart farligt för diktaren att
vara debattör, att göra sig hörd bland rösterna
på torget” skrev Olov Hartman i en av sina
krönikor i Vår Lösen år 1947. Han varnade
där för all programkonst, för frestelsen att
skapa exempel i stället för verkligt liv. Det
framgår också ganska tydligt av hans tre
romaner, att denne lidelsefulle och skicklige
debattör verkligen har försökt skapa människor
utanför frågeställningarna. Men likväl ligger
det ett slags iskyla på bottnen av hans
författarskap. Är inte människorna till för
frågornas skull sä är de det för budordens. ”... och
hade icke kärleken.” Kanske inte. Och kanske
är det också det, att han inte inom sitt eget
skinn tillräckligt grundligt har upplevt vad det
vill säga att vara människa. Han rör sig bra
mycket i ytskikten när han preparerar sina
människor och sätter upp dem på nålar till
allmänt beskådande. ”Non intelligendo,
legendo, speculando”, skrev Luther någonstans
”sed vivendo, immo moriendo, et damnando
fit theologus”. Alltså ungefär: ”Inte genom att
veta mycket och förstå mycket, inte genom att
läsa och forska, utan genom att leva, j a, dö och
fördömas, blir man en rätt teolog.” Och en
stor författare, kan det tilläggas.
Elisabeth Tykesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
