Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
NYA TOKAR
Torsten Kassius: Den gamla fabeln om Tälje
Tokar, andra boken. Bonniers
1950. 10:—.
Enligt förljudande skulle Torsten Kassius’
sammandiktning av de gamla toksagorna vara
avsedd att bli en trilogi. I ”Första boken”
uppträdde dumbomsmotivet i sin renaste karaktär,
nämligen som oförfalskad saga, avsedd att roa,
även om man kunde spåra talrika historiska
eller snarare kulturhistoriska anknytningar till
fredlig vikingatid (det fanns ju också en sådan,
för det är inte alltid våldet och historikerna
som för pennan: jorden vittnar).
I den ”Andra boken” märks
kontaminatio-nen saga-historia-kulturhistoria betydligt
starkare. Men det är kanske bara därför att den
ungefärliga epok — från slutet av 1500-talet
till slutet av 1700-talet, från gammalsvenskt till
modefransyskt — till vilken sagan antas
relatera ligger oss så oändligt mycket närmare i
tiden.
Vågar man tro att en eventuell tredje bok
skall föra oss fram till S:t Byråkratius’
nuvarande välfärds-Sverige och Konsten åt Folket?
Författaren bör i så fall under gångna år ha
haft rika möjligheter att lägga upp en givande
klippsamling om i bitter nöd uppbyggda och
på grund av bristande byggtillstånd tvångsvis
åter nedrivna hemlighus m. m. Våra dagliga
tidningar överflödar i själva verket av toksagor
ur verkligheten, och det egendomliga med dem
är att de så ofta tycks följ a j ust de ursprungliga,
paradoxala, orientaliska mönstren.
Men detta är att högst suppositoriskt
föregripa de möjliga kassiusska planerna. ”Den
gamla Fabeln om Tälje Tokar” är
allmänmänsklig och har sin tillämpning på alla tider.
Och man kan säga Gudskelov! Utom att den
lär oss skratta i en tid som har ont om plats
för skratt — och det har alla tider — så lär
den oss någonting väsentligt och i grunden gott
om människan. Det är att hon äger förmågan
och ibland också konsten att tänka krokigt eller
i cirkel när Bpjgen blir för svår (och det är
han ju alltid), och till och med ha roligt åt sin
egen obotlighet. För hemligheten med Bpjgen
är väl just att man skall gå udenom (om ens
det) och inte rakt igenom. Våra gåpåiga
teknokrater och socialreformatorer ger oss det
ständigt nya skådespelet av Kejsarens kläder.
Sagan genom Kassius, håller upp en spegel för
deras ansikten. Och det är bara fara värt att
spegeln är av samma slag som den jag har för
mig att en naken kvinna håller för sitt ansikte
i någon av Boschs lika figurrika som
meningsfulla små tavlor: en spegel i vilken man
ingenting ser. Där finns varken kläder eller
människa.
Andra boken börjar med den bekanta
historien om Nasreddin Hodscha och Timur Lenk,
dock inte fullt så pregnant berättad som man
annorstädes sett den och kunde ha önskat, och
fortsätter via en mängd befängda affärer till
huvudstaden, som är Martins gracila
Stockholm med ”Ruuthens trappor” men festligt
kolorerat i grova färger ungefär som ett
skil-lingtryck. Medan spinnhusrockarna spinner
och fransöska sprätthökar går på flickjakt gör
vi på det välbekanta Krypin bekantskap med
ett gäng Bellmansfigurer ”utan förlag”. De slår
sig småningom ihop med ett annat gäng
mark-nadskomedianter av ungefärlig Vasatyp och
uppenbarar sig i Tälje, den fristad där de sist
och slutligen hör hemma och där de bl. a.
uppför ett grovkornigt marknadsspel som i
många detaljer har släktskap med
hantverkarnas Pyramus och Thisbe i
Midsommarnatts-drömmen. Om Första boken slutade med ett
orgiastiskt symposium blir däremot denna gång
slutet tragiskt: en brusten bubbla, en svunnen
hägring i öknen, slutet på en epok. Det är som
att plötsligt befinna sig i den ödsliga
eftergusta-vianska och förnapoleonska
åskvädersstäm-ningen.
När jag första gången läste denna
fortsättning av ”Fabeln om Tälje Tokar” tyckte jag
att den var svagare och en upprepning. Men
när jag läste den andra gången efter någon
månad visade sig intrycket falskt: den är i
mångt och mycket annorlunda men lika festlig
och rik på perspektiv. En hel del av dessa
bakvända ordspråk och talesätt förtjänade att
återupplivas. Vår tröga, betänksamma,
pessimistiska vintervardag kunde bli språkligt
blommigare. Jag väljer ett exempel bland många.
Det är en Toka i Tälje Hammarn som yttrar:
— Det kan man då tacka gudarna för, sade hon,
att de inte ville att man skulle ha ändan i handen,
för hur många gånger om dan skulle man annars inte
smutsa ned näsan?
Gunnar Ekelöf
DIKTARE I DIMMA
Olle Svensson: De sju järnringarna. LT:s
förlag 1950. 8:25.
”De sju järnringarna”, Olle Svenssons
senaste roman, är en tung, trött, trist bok, insvept
5 BLM 1950 X
785
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
