Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
liksom i eviga novemberdimmor, dovt molande
som tandvärk av olust och vantrivsel. Dess
människor går liksom ständigt vilse men är
ändå fastlåsta i vanans tvångsmönster, de är
både instängda och utestängda, både fångar
och flyktingar. De lever i ett gränstillstånd
mellan apati och hysteri, de kan varken
förstenas eller förbrännas, de uthärdar bara vidare
i en väntan som aldrig leder någonstans.
Karakteristiskt nog är båda kontrahenterna
i det sällsynt missbildade äktenskap Svensson
skildrar invalider: den tjugusjuåriga Karin
Sundfallet har efter en bilolycka fått vänja
sig vid protes medan hennes trettio år äldre
make Mattias ligger fjättrad vid sängen av ett
underlivslidande. Men framför allt är deras
invaliditet av inre slag. Han är en groteskt
deformerad människospillra, stinkande av snus och
svartsjuka, en gnällande hustyrann som
hänsynslöst utnyttjar sin sjukdom i terrorsyfte.
Hon är studentskan som efter olyckan gift sig
i ett slags trotsig likgiltighet och som alltmer
huttrar in i den tröstlösaste rutintillvaro, en
förlamad flykting vars utbrytningsförsök
ständigt går i cirkel tillbaka till utgångspunkten.
Ett ögonblick tycker hon sig skönja
räddningen hos en annan man men det är för sent,
hon bryter samman efter Mattias’ död och
måste föras i väg till sinnessjukhuset där hon
avlider i hjärnfeber.
Tristessen kring Karin Sundfallet har Olle
Svensson lyckats förmedla till läsaren på ett
sätt som närmast inger en
kvävningsförnim-melse. Man kommer dock inte ifrån att hela
hennes frigörelsekonflikt med dess vanmäktiga
diktardrömmar och över huvud högstämt
improduktiva uttrycksskala egentligen kan
återföras på mycket elementära faktorer: närmast
då på den sexualneuros som väl måste bli den
naturliga följden av skenäktenskapet med den
impotente Mattias. Den erotiska tragedin fäster
dock Svensson mycket ringa vikt vid vilket
skapar ett vakuum där de patetiska
uppgörelsescenerna ekar tämligen ihåligt.
Otillfredsställande är också författarens benägenhet att
blanda ihop romanfiktion och privatfilosofi,
människogestaltningen drunknar nu ofta i ett
svall av retoriska utläggningar kring Gud,
friheten m. m. Prosan är inte heller särskilt
lyckad: black och tillkrånglad på samma gång,
inte sällan melodramatiskt svulstig.
Trots alla dessa anmärkningar finns det ändå
också i denna Olle Svenssons senaste roman
något som håller en fången, som man inte
kommer förbi. Man är hela tiden medveten om
att det dj upt nere under den tunga bråten
arbetar en glödgad problemlidelse och en häftig
känsla för människor som bara alltför sällan
får slå fram i klar, obefläckad låga. Det finns
en mörk besatthet bakom allt det bundna,
nedtryckta, förkvävda i denna bok, den ger intryck
av ett slags låg, krypande markeld som när som
helst kan flamma upp i stormig brand. Man
väntar sig hela tiden att författaren ska bryta
sig loss, att han ska skapa starka och rena
konturer ur det j äsande, feberdunkande
motivstoffet. Men detta motivstoff tycks han mer
behärskas av än själv kunna behärska. Också
denna roman understryker att Olle Svensson
ännu inte lärt sig kanalisera, organisera de
betydande diktartillgångar han otvivelaktigt
äger. Carl-Eric Nordberg
TRIO
Margareta Suber: Musikanter på livstid.
Norstedts 1950. 8: 50.
Vera Alexandrova: Träduvor i parken.
Gebers 1950. 12: 50.
Uno Eng: Den förtröstansfulle självspillingen.
Norstedts 1950. 4: 75.
Dessa tre böcker är alla i inre mening av
det lilla formatet, Kleinkunst. Margareta Suber
visar i sina noveller det mest drivna handlaget,
Vera Alexandrovas självbiografiska roman
präglas främst av impulsivitet och ett
blommande känsloliv, medan Uno Eng är den i
sällskapet som ger den originellaste formen åt
gamla motiv: han skildrar en
ungdomsutveckling på ett personligt uddigt sätt.
Margareta Suber, som tidigare gett ut
psykologiskt duktiga romaner och på sista åren
rappa och livliga reseböcker, kan med höstens
novellbok inte sägas ha ökat sin produktion
med ett fullviktigt bidrag. Hon har här buntat
ihop aderton noveller, de flesta från 30-talet
men några — och ett par av de bästa — skrivna
i år. De handlar alla om ”den sökande
frågande människans problematik”, står det på
bokens baksida och det låter ju säga sig. I två
av de längsta och artistiskt mest fulländade
novellerna (”Jag och Maddalena”,
”Brunns-drickarna”) är det människans obotliga
isolering, hennes löjliga strävan efter restlös
kontakt med en medmänniska som ger motivet en
lätt elegisk klang. ”Hörde hon inte att jag
ropade — ropade — Hör aldrig någon när
786
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
