Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
man ropar?” lyder slutorden i den förstnämnda
historien, och ”Brunnsdrickarna” slutar med
att en översiggiven violinist i musikalisk
besatthet spelar masken av några i övrigt ganska
marionettaktiga societetsmänniskor. Ett par
berättelser av färskt datum med italienska motiv
har en spelande lekfullhet av stor charm, men
i de flesta fall i övrigt saknar man mitt i all
den beräknande skickligheten just det livligt
spelande. Man plägar en smula affekterat tala
om ”spånor ur verkstaden”; här är uttrycket
bokstavligen på sin plats.
Hos Vera Alexandrova finner man mindre
av det beräknande, men hennes berättelse om
sitt ungdomsliv som dansös i Moskva vid tiden
för första världskriget och oktoberrevolutionen
flyter väl mycket ut i det diffusa; hon frossar
stundom i rätt påkostande utgjutelser, och det
känns ungefär som att få för mycket sirap i
sig på en gång. Hennes strävan att vilja göra
för mycket av stoffet besvärar alltså, men vissa
episoder är rörande och stämningen av det
upplevda kan tjusa; inte minst de vaga och
översvinnliga ungflicksdrömmarna är mjukt
och doftande registrerade. Skada att en del
av de originella ryska figurerna har svårt
att ta sig ur åtskilligt onödigt bråte. Vera
Alexandrovas älsklingstanke att få ut den
konstnärliga dansen till folket, som en sorts
rening och lyftning, ger hon vackra uttryck åt
också i denna bok. Vad hon säger om dansen,
musiken, konsten är inspirerat, och romanen
mynnar ut i en final, där författarinnan låter
alla stämmor Ij uda i ett rytmiskt crescendo som
river med. Här ger hon sig helt hän åt sitt rika
danstemperament. ”Vad munnen säger kan ju
göra detsamma”, heter det i bokens sista
mening, men det kan j u vara en smula farligt för
en skribent!
Sådant är inte heller Uno Engs credo. Hans
framställning av en ung man med litterär
fallenhet och ibland väl ansträngt grubbel över
världsgåtan kan te sig fragmentarisk, men vad
han vill ha sagt uttrycks väl och med säker
poängtering. Hans roman är en blandning av
tänkebok — med citat och litterära allusioner
som man gärna tar del av — och resesnapshot.
Hjältens flanöräventyr i Paris är snabbt
inprickade, och en högborgerlig middag i
Stockholm är återgiven med den knappa skärpa som
är författaren egen. Överhuvud får man en
livlig och riktig bild av Don Nilssons
estettillvaro, och författaren strör saltet i sin skildring
i väl avvägda nypor. Men i slutet av berättelsen
förlorar man fast mark under fotterna, då Don
svävar ut i ett sinnessjukt fantasteri, som man
inte riktigt vill tro på och som inte verkar
absolut nödvändigt. Efter att ha läst denna lilla
begåvade bok skulle man vilja se Uno Eng
utveckla sina krafter i mäktigare format, med
linjerna dragna ut i större svep.
Hugo Kamras
KRIGET, SOM TOG SLUT
Paul Lindblom: Ofarlig kollision. Norstedts
1950. 8:75.
En bil susar fram genom nattmörkret längs
en själländsk asfaltväg. Vid en av infarterna
till Köpenhamn kolliderar den med en annan
bil. En av passagerarna kommer på sjukhus,
de två andra tar polisen hand om. Och
vapenlådorna i baksätet blir aldrig överlämnade till
den agent, som skulle ha fört dem vidare till
det antifascistiska Spanien. Men kollisionen har
varit en ”ofarlig kollision”, och dess enda
verkan på framtiden är egentligen att den sätter
punkt för en period i de tre unga männens liv
och för dem tillbaka till fredens vardag och
till deras akademiska studier. Ty tiden som
skrives är inte 1943 eller 1944 utan 1947 och
de tre unga medicinarna, svensken och de båda
danskarna, borde vid det laget ha haft annat
att syssla med än att göra politik på egen hand.
Paul Lindblom har i ”Ofarlig kollision”
försökt tala om vad som hände sen, efter det att
fredsjublet från majdagarna 1945 hade tystnat.
Kriget gav så mycket åt somliga människor.
Man hatade och jublade tillsammans, man
tänkte lika, kände lika, och gladde sig omåttligt
åt samma saker. Kriget gav gemenskap och en
illusion av liv. Freden tog ifrån dessa
människor allt detta och lämnade dem tomma,
ensamma och desorienterade. De förskansade sig
då i sina gamla ställningar, de talade om
Spanien långt efter det att andra människor
börjat tala om Sovjet, de slöt ögonen för det
kaos, i vilket nya grupperingar snabbt börj ade
avteckna sig.
Paul Lindbloms nya bok måste betecknas
som ett stort framsteg för författaren, kanske
inte så mycket i rent litterärt avseende som i
fråga om mänsklig mogenhet. Det finns inte
mycket kvar av den grova svart- och
vitmålningen i debutboken ”Under världens tak”.
Och Paul Lindblom har förmåga att knyta
spänningen hård och tvingande. Men stilen är
fortfarande tung och ryckig, i denna senaste
787
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
