Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
bok tyvärr ofta inställd på det numera så
vanliga syftet att mystifiera läsaren. Och bristen
på varje slag av ljusbrytande atmosfär är lika
deprimerande som i Paul Lindbloms tidigare
böcker. Men människouppfattningen har blivit
mera varsam, mera nyanserad, och det
förefaller emellanåt som om författaren hade blivit
i stånd att klättra upp till en position, som
sätter honom i stånd att se sina personer och
deras åsikter ovanifrån. Men någon egentlig
illusion av liv ger dessa människor fortfarande
inte. Det blir spridda observationer, ofta
alldeles utmärkta, men inte mycket mer. Endast
hos den unga danska studentskan Anne finns
det i denna bok en gnista av den kraft som
kommer en bokfigur att fullt levande springa
fram ur sin författares hjärna. Men den gnistan
lovar mycket, när det är fråga om en författare,
vilken som Paul Lindblom har långsam
utvecklingstakt.
Det finns något i Paul Lindbloms
författarskap, som verkar ärrbildning, någonting
insnörpt och hopknipet. I sin förra bok, ”Lång
hämnd” skildrade han en man, som hade gjort
hämndkänslan till sitt liv. Paul Lindbloms
avsikt var uttryckligen, att visa hur denne man
nådde fram till befrielse genom en verklig och
stor kärlek till en kvinna. Men den kritiske
läsaren kände sig allt annat än övertygad och
fann bokens avslutning betydligt kusligare än
dess början. — Ingenjören i ”Lång hämnd”
kan kallas neurasteniker. Det är ingen
förklaring, men det är en praktisk etikett. Också på
flera av personerna i ”Ofarlig kollision” torde
denna etikett kunna sättas. Framför allt på
Anne, som ända från barndomen ”förbrukar”
människor utan att riktigt kunna se att de är
levande varelser, och som ständigt går och
väntar på att bli befriad från någonting stängande
och hämmande i sitt eget väsen. Hon når fram
till något slags frihet på bokens sista sidor,
menar författaren. Men det torde finnas läsare
som undrar om inte hennes nya utgångspunkt
är början till en ny otillfredsställelsens cirkel.
Trots detta är det emellertid tydligt, att Paul
Lindblom i ”Ofarlig kollision” har
genomskådat både sig själv och sina människor på ett
sätt som han aldrig tidigare gjort.
Paul Lindbloms ”Ofarlig kollision” är, trots
sina brister, mera intressant, kanske också mera
lovande, än mycket som vid första
genomblädd-ringen ter sig mera fulländat. Det är för övrigt
en vacker bok, både till omslag, papper och
tryck. Elisabeth Tykesson
SVENSK VARDAG
Hans Peterson : Flickan och sommaren. Tiden
1950. 8:75.
Hans Petersons ”Flickan och sommaren”
utspelas i ett litet medelsvenskt samhälle, som
mycket liknar andra små medelsvenska
samhällen, som Hans Peterson har skildrat i sina
föregående böcker. En textilfabrik, en rad
arbetarbostäder, en konsumbutik, några
privataffärer, två biografer och en lokal där Sion
har sina sammankomster. Ett kraftverksbygge
vid älven, en sjö att bada i om sommaren, lite
åkerlappar och för övrigt skog. En befolkning,
som är delad i frälsta och hedningar. En
fabriksungdom, som bildar en stillastående
andlig sump, en tjock, odifferentierad gröt av
människor, som alla intill förväxling liknar
varandra och som alla lever under en järnhård
konventionalism, vars första bud är ”Du skall
aldrig säga eller göra någonting som inte alla
begriper”, och vars andra bud lyder ”Du skall
pläga sexualumgänge så ofta skymten av ett
tillfälle ges”. Alla har successivt varit i säng
med alla. Drar någon sig undan så blir han
eller hon bojkottad, konstigförklarad.
Flickan i ”Flickan och sommaren” heter
Britta. De båda pojkarna, som flankerar henne
under några sommarmånader, heter Bertil och
Sven. Bertil, det är det lilla samhällets
idealyngling. Han är back i fotbollslaget, har ett
ytterst begränsat ordförråd, och är för övrigt
snäll och godhj ärtad. Sven är spenslig och litet
rädd. Han har varit på uppfostringsanstalt och
bor tillsammans med en homosexuell gubbe.
Hans vilja är svag på ytan, men seg och stark
på djupet. Dag för dag sliter han med en
korrespondenskurs i hopp om att komma in vid
folkhögskola och slippa bort från
landsorts-samhällets kvävande grepp. Det blir med Bertil
Britta går i säng, inte omedelbart efter det hon
har stigit av bussen för att tillträda sin nya
plats, men i alla fall inte långt efteråt. Hon
har varit vilsen och orolig, missnöjd med ett
liv där hon i alla situationer lika gärna hade
kunnat ersättas av någon annan. Hon har
dragits till litteratur, musik och konst. Nu tror
hon det som hennes psykologiska böcker har
sagt henne om sublimering. Men under
sommarens lopp gör hon på egen hand den
upptäckten, att hennes behov av litteratur och
konst inte hade något att göra med surrogat
eller sublimering, utan var ett primärt behov,
starkare än det behov, som drivit henne ihop
788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
