Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
med Bertil. Hon dragés till Sven, som är i stånd
att förstå ett halvuttalat citat eller en fördold
hänsyftning. Och vid sommarens slut får Bertil
uppleva, att han både för vännen och flickan
har blivit förbrukat gods, något som är
passerat och som kastas bort.
Britta och Sven är människor i vardande,
sådana som Hans Peterson tidigare har skildrat
med så stor framgång. De arbetar sig
smärtsamt och mödosamt fram ur kollektivets dy,
de reser sig så småningom upp och får
individuella drag och egna konturer. De växer till
och mognar i oerhörd redbarhet, de värderar,
avväger och blir med varje dag alltmera
klarsynta. De liknar med all säkerhet ganska
mycket den starka, älskvärda och skrupulöst
ärliga personlighet, som skymtar fram mellan
raderna i allt vad Hans Peterson har skrivit.
”Flickan och sommaren” handlar om trista
ting, men det vilar ingen egentlig tristess över
den. Därtill är sommarhimlen för blå och
blomdoften för varm. För människor som
sysslar med socialarbete måste den vara ett fynd.
Allting i den verkar intill det yttersta autentiskt
och vederhäftigt, från de detaljerat beskrivna
miljöerna till de självständiga, mjukt utetsade
psykologiska iakttagelserna. Och Hans
Petersons stil är också värd ett studium. Av
vardagliga ord och vardagliga vändningar knyter
han med ett slags redbar långsamhet ihop ett
smidigt och starkt nät, som fångar in läsarens
uppmärksamhet och håller den fången ända
tills sista sidan i boken blivit läst.
Elisabeth Tykesson
TIDS ANALYTISK ROMAN
Elizabeth Bowen: Middagshöjd.
Översättning av Sonja Bergvall. Bonniers
1950. 15:-
Av ”Hjärtats död”, Elizabeth Bowens
tidigare till svenska översatta roman, minns jag
bäst själva stämningen ■—- en frostkänsla, då
hjärtats vårliga mark sveddes bar. Också
”Middagshöjd” bärs av en ställvis mycket stark
stämning, fast romanen i sin helhet nog är ett
mera ytligt-skickligt verk med inslag av
äventyrsberättelse, det sista förvisso betingat av
ämnet och miljön. Den konstnärliga höjdpunkten
är femte kapitlets magistrala skildring av
London efter Frankrikes fall hösten 1940 — ett
tidsavsnitt präglat av ytterlig overklighet, då
skräck
nyheter spikades in i medvetanden som inte tog
emot dem och människorna hade förlorat
känslan, så som man kan förlora medvetandet,
då sinnena var onaturligt skärpta och allt
verkade tyngdlöst, fantomartat, och då människor
som passade för farans klimat sveptes
tillsammans i exalterad gemenskap och en ständig
fritidskänsla i vilken alla normala lagar och
förpliktelser kändes upphävda. Längre fram
heter det om hjältinnan, Stella Rodney, att hon
på ett säreget sätt kände sig identisk med sin
egen tid: hon hade gift sig under
efterkrigstiden, då önskan att fly undan livet och finna
sig själv i en omfamning var en universell
önskan hos alla i den värld och den tid, vars
barn hon var. Hos sig själv, heter det vidare,
hade hon iakttagit detsamma som hos den
omgivande världen: ”ett hjälplöst fortskridande
med öppna ögon mot katastrofen. Det
olycks-tunga seklets ödesdigra bana tycktes mer och
mer vara hennes egen: tillsammans hade seklet
och hon uppnått sin middagshöjds krisläge och
avgörande prov. Varken hon eller seklet hade
levat förut...”
Det skärpta tidsmed vetande som
kännetecknar många människor i vår tid och som
Elizabeth Bowen själv besitter och har starkt sinne
för, är kanske i grund och botten ett försök
att vinna fäste i rotlösheten. Temat i
”Middagshöjd” är den säregna tidssituationens rotlöshet.
Romanens människor blir alla obönhörligt
formade av den. Hos Stella är den inte något
helt negativt. Efter sin skilsmässa felaktigt
uppfattad som den skyldiga parten och en
lättsinnig kvinna har hon tagit emot sitt
vanrykte som ett frihetsbrev och avskurit alla
förbindelser med sin förra miljö. Hos hennes
älskade, kapten Robert Kelway, är rotlösheten
allvarligare, därför att den är oåtkomlig och
ofrivillig. Kvinnoväldet och hjärtats
förtorkning i hans barndomshem — ett engelskt
kråkslott, skildrat med elak skärpa — har gj ort
honom substanslös; det finns hos honom en
förvänd romantisk längtan att underkasta sig
en idé, han är ”nihilismens revolution”
förkroppsligad. Skildringen av Stellas och Roberts
kärlek på krisens middagshöjd saknar inte
skönhet och återhållen lidelse, den har en
extatisk underton som förefaller oss välbekant.
När upplösningen kommer och de måste gå
skilda vägar, visar det sig att Stella i själva
verket inte är en rotlös. — Också bipersonerna
får intresse genom sin inställning till
rotlöshetens problem. Blint och instinktivt söker de
skaffa sina rötter fäste. Stellas hyggliga unga
789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
