Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
soldatson trevar sig sakta fram i riktning mot
det han blivit berövad: hem och mark, atmosfär
och rättesnören. Louie, den obildade,
godmodiga, slarviga unga medelklasskvinnan, vars
öden skildras parallellt med Stellas (och vars
idealbildning genom tidningar och kåsöser och
aristokratins beteende tecknas skarpögt)
kommer också hon ner på fotterna. Robert däremot
har till sist inget annat val än förintelsen.
Det är mycket i ”Middagshöjd” som man
känner igen i stämning och upplevelse, och
man ger författarinnan rätt i hennes förmodan
att vi i viss mån är bundna vid tiden, och att
varje generation har sin hemlighet som den
inte delar med vare sig föregående eller
efterföljande generation.
Översättningen, av Sonja Bergvall, bör inte
ha varit lätt. Den verkar mycket skicklig i de
berättande och talspråkliga partierna, däremot
kanske ibland lite stel i de för Elizabeth Bowen
karakteristiska, stämningsfyllda tidsanalyserna.
Margit Abenius
SKÖNHETSDYRKAREN
SOM MOTSTÅNDSMÄN
Ernst Junger: På marmorklipporna.
Översättning av Bertil Malmberg. Natur
och Kultur 1950. 9: —.
Nihilistens farligaste fiende är inte polisen
utan ledan, det kritiska ögonblicket när även
den stolta hemlösheten börjar kännas fadd och
förbrukad. Då måste den ensamma jägaren
söka nya jaktmarker, pröva nya risker och nya
ingripanden för att på det sättet få bekräftat
att han själv lever, ty det som plågar honom
är ju känslan av overklighet och frånvaro. Han
uthärdar inte att leva i andra eller tredje hand
utan vill att livet skall vara en
förstahands-upplevelse — liksom den kräsne bibliofilen
endast nöjer sig med förstaupplagor. Det finns en
fin karakteristik av just det sinnesläget i ”På
marmorklipporna”: ”Ur fröjder kastas vi ned
i den dunkla smärtan, det ständiga
medvetandet om något förlorat gör det kommande och
förflutna mer lockande. Vi lever i gamla tider
och i f j ärran utopier, medan ögonblicket glider
oss förbi. Så snart vi blev medvetna om detta
sökte vi befria oss ur vår ofruktbara
belägenhet. Vi kände en längtan efter närvaro, efter
verklighet, och skulle ha trängt in i elden, isen
och etern för att slippa ifrån ledan. Som alltid
där tvekan och övermod förenas bekände vi
oss till våldet — ty är inte våldet den eviga
pendel som driver visaren runt både om dagen
och om natten?” Där talar Ernst Junger av
egen bitter erfarenhet. Bakom hans dyrkan av
kriget låg nog denna nihilistens desperata
begär efter att få uppleva någonting ”verkligt”,
att få ingå i en stor, gemensam handling. Kriget
består ju strängt taget endast av
ögonblicksbilder, för dem som vill glömma det förflutna
och det kommande bör det vara ett osvikligt
medel. (Och har denna barbariska
minnesförlust någonsin varit så stor som nu? Har man
hänsynslösare spekulerat i människans förmåga
att glömma?)
Junger är inte ensam om att ha förhärligat
kriget. Till och med Dostojevskij försöker ju
övertyga oss om att kriget inte alltid är ett
gissel ”utan stundom ock frälsning”. Krig är
kanske inte absolut nödvändigt, säger han, men
det är dock ”en läkande kraft, som bringar
mänskligheten lättnad”. En lång fred alstrar
alltid ”vildhet, feghet och en grov, välgödd
egoism, men framför allt en intellektuell
stagnation”. Det finns emellertid en viktig skillnad
mellan panslavisten Dostojevskij och nihilisten
Junger. För den förre var kriget trots allt inget
självändamål, det kan försvaras endast om det
tjänar ”en högre, ädel princip”, dvs. om det
syftar till befrielse och inte till erövring; och
som vi vet inbillade han sig att det heliga
Ryssland förde ett sådant befrielsekrig. För
Junger däremot tycks de yttre motiven och de
”ädla principerna” inte ha spelat samma roll;
han hyllade kriget som inre upplevelse, som
frälsande livsform, en kurort för moderna,
tvinsj uka människor. I ett av sina tidigare verk
säger han, att man måste dela sitt folks öde i
onda och goda tider, ”so dass sich die grossen
Linien im persönlichen Erlebnis spiegeln”.
”Daher habe ich auch den Plan, den ich vor
dem Kriege hegte, ins Ausland zu gehen,
auf-gegeben, denn ich möchte diese enge Beruhrung
nicht verlieren. Gerade durch den Krieg sind
die Bande sehr fest geworden.”
Men sedan, när nazismen kom och satte
våldet i system, blev Junger tveksam. Han kände,
att det fanns en gräns även för solidariteten
med det egna folket. ”På marmorklipporna”
är ingen entydig eller resolut uppgörelse med
nazismen, den proklamerar inget uppror utan
redogör snarare för ett avfall, klarlägger ett
misstag. Det var ett avfall i skönhetens tecken,
på ett mera formfulländat sätt kan man inte
gärna avsäga sig sin tro. Det dröjde också en
790
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
