Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tid innan de styrande upptäckte, att det här
var fråga om en satir riktad mot deras eget
land. (Orwells berömda allegori,
”Nitton-hundraåttiofyra”, är på ett helt annat sätt
ohöljd och entydig, men den gör ändå som
politisk satir ett mattare intryck, helt enkelt
därför att den är okonstnärligare. Den är för
behavioristisk och teknologisk; som sådan
på-hittig, det skall erkännas, men fantasilös i sann
poetisk mening. Tidsmedvetandet är i och för
sig en värdefull egenskap — men förhöll det
sig inte så, att Orwell hade en aning för mycket
av den varan och för litet av det nödvändiga
motgiftet, känslan av det tidlöst oföränderliga?
Det framtida samhälle han förutspår är
förvisso fasansfullt, men frågan är om man inte i
detta samhälle kommer att skriva
”tidsmed-vetna”, sociala och teknologiska böcker av
typen ”Nittonhundraåttiofyra”.)
Krigaren var också estet. Säkerligen var den
rent estetiska motviljan inte alldeles utan
betydelse för Jiingers ståndpunktstagande. När
vulgariteten i ett samhälle vuxit sig tillräckligt stor,
blir även skönhetsdyrkaren motståndsmän. I
”På marmorklipporna” är det aristokratiska
draget ganska påfallande, det
lärdomsaristo-kratiska, det exklusivt andliga. Mot det
primitiva naturlandskapet med dess sumpmarker och
vilda skogar ställs kulturlandskapet,
vinodlingarna, blomsterträdgården, det förnämt avskilda
eremitaget. Mot de barbariska jägarna ställs
de två bröderna i eremitaget, nästan helgonlika
i sin andlighet och milda visdom. De tänker
viga sitt återstående liv åt botaniska studier.
De älskar sina blommor och sina böcker och
arbetar träget vidare, fastän skräcken och
förvirringen runtomkring dem växer:
”Underbarare än varj e krigisk erövring är herraväldet
över blomsterängarnas och kräldjurens
namnlösa regioner. Som Linnasus, så kände också vi
att det råder en ordning i elementen, ty djupt
förnimmer människan driften att avbilda
skapelsen i sin svaga ande, liksom fågeln tvingas
att bygga bo ... Allt under det illgärningarna
runtom i landet spridde sig som svampar i
murket trä, försänkte vi oss allt dj upare i
blommornas mysterium, och deras kalkar föreföll
oss större och mer lysande än någonsin. Men
framför allt fortsatte vi vårt arbete på språket,
ty i ordet såg vi den trollklinga för vars stråle
tyrannen bleknar. Ordet, friheten och anden
är en treenighet.”
Katastrofen kan emellertid inte hejdas.
Kulturmänniskorna besegras av jägarna, det
odlade skövlas av det vilda, även eremitaget
för
intas. Det är för resten egendomligt att se,
med vilken estetisk fascination Junger skildrar
nederlaget — det yttre nederlaget, bör man väl
tillägga, ty de besegrade bär på en djup
förtröstan, att förintelsen bara är ett yttre sken
och att det bästa hos människan är
”oåtkomligt för lägre makter”. ”Det som är
oförgängligt i oss, det vilar inte i vårt verk.”
Fascinationen röjer sig i skildringen av striden mellan
de blodtörstiga hundarna, men framför allt i
visionen av de brinnande städerna, en
undergång målad i purpur. De glimmar i eldskenet
som ”en kedja av rubiner”; flammorna reser
sig som ”gyllene palmer”; högt över de
skimrande virvlarna svävar ”purpurbelysta
duv-svärmar och hägrar”, som sedan faller som
”brinnande lampor ned i lågorna”.
Under-gångsvisionen har ett inslag av vällust, det kan
inte förnekas. Är det mystikerns triumf (med
hans visshet om ”tryggheten i intet”) eller
nihilistens hemliga glädje över att ha funnit
en eld, som kan förbränna hans leda?
Upplevelsen är sammansatt, men inte
tvetydig eller oklar i klandervärd mening. Vi
känner hela tiden, att under allt detta finns en
smärta, som ingen skönhet kan stilla. Det är
den upplevelsen som i minnet blir den
dominerande. Rösterna samlar sig till en klagosång
över det skändade människovärdet. ”På
marmorklipporna” är egentligen en sorgedikt, en
sorgedikt av skakande verkan.
Junger har ibland jämförts med Kafka. Det
har sagts att hans verk inte alls äger samma
universalitet, och det är möjligt. Min
kännedom är för begränsad, för att jag skall kunna
våga fälla ett allmänt omdöme. Men åtminstone
vad det gäller ”På marmorklipporna”
förefaller mig liknelsen befogad. Både som konstverk
och som mänskligt dokument uthärdar den en
jämförelse med Kafkas främsta böcker. Här
finner vi samma mystiska utstrålning — den
stora diktens skimmer. Werner Aspenström
VICTORIA REDIVIVA
Fredrik Böök: Victoria Benedictsson.
Minnesteckning. Norstedts 1950. 14:75.
Sedan sensationsgrädden skilts ifrån och
hällts upp i fjolårets bok om Victoria
Bene-dictssons relationer till Georg Brändes, är det i
Bööks akademiska minnesteckning över
författarinnan endast den litteratur- och
person
791
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
