Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
undanträngande av det ”opassande”), som
hade älskat henne som sin yngre kamrat och
som en sons vederlike men hade föraktat och
förkastat henne som kvinna och därigenom
givit upphov till hennes bestående kluvenhet.
Förhållandet till fadern synes vidare ha satt
spår i hennes drömmar om kärleken, i hennes
fantasiförälskelser. Redan i novellen ”Fidelio”
från 1879 röjde hon sin längtan efter att ge
sig hän i en självuppoffrande, hängiven men,
märk väl, okroppslig kärlek till en man, som
hon kunde beundra och se upp till. Ett starkt
inslag av underkastelse, av lustfylld masochism
ingick i bilden. Böök har själv påpekat
vad han träffande kallar det aprioriska
draget hos Victoria; en romantisk lidelse av
ovan antydda slag stod på hennes
livspro-gram. Det tragiska var, att programmet
aldrig förverkligades. Visavis Quillfeldt var
hon ännu för fjättrad av konventionen. Men
inte heller Brändes stod rycken som
faders-surrogat. Varken föremålet eller den egna
känslan visade sig uthärda jämförelsen med
den uppjagade fantasibilden, men lika litet som
i fråga om den förhastade förlovningen fick
detta erkännas. In i det sista gällde det att inför
sig själv, inför Brändes och inför eftervärlden
bevara skenet, att ljuga bort den bittra
sanningen, och ett långt stycke lyckades hon nog
suggerera sig själv, liksom hon alltjämt
suggererar en godtrogen eftervärld med Böök i
spetsen. Georg Brändes däremot lyckades hon inte
suggerera. Han har bryskt förnekat, att hon
någonsin älskat honom, och han hade
otvivelaktigt rätt.
Det häpnadsväckande är alltså, att Böök —
trots att han själv dragit fram så många
indicier för en motsatt uppfattning och även i
övrigt så skarpsynt har bedömt hennes
problematik — till sist ändå naivt och okritiskt har
accepterat hennes egen version av förhållandet
till Brändes. Därvid har han tvingats att gå
till väga precis som Victoria själv, nämligen
att förgylla upp Brändes. Efter att i fyrtio
års tid inte ha kunnat ta dennes namn i pennan
utan att nedsätta och förringa hans insatser
eller utmåla honom som en hänsynslös
förförare, hade han i fjolårsboken gjort om honom
till en ofarlig romantisk litterat. I den nya
boken har han fullbordat sin svängning
kompassnålen runt, återvänder på flera ställen till
Brändes’ genialitet, utbreder sig om hans
kvickhet, älskvärdhet och enastående tjuskraft, ja,
förefaller till och med lika imponerad som
Victoria av hans otaliga erotiska bravader — till
synes oskuldsfullt omedveten om att Don Juan
egentligen är en ömklig och beklagansvärd
figur, dömd att från famn till famn fortsätta
den hopplösa jakten efter en ständigt flyende
idealbild och oförmögen att stanna och finna
lycka och tillfredsställelse hos en kvinna. Inte
nog härmed. Att Brändes i Victoria fann en
villig och smickrad lyssnerska, en ny spegel för
sin berömmelse, sin naiva självbeundran, sin
fåfänga och sitt skryt, det har minnestecknaren
sett, men han försöker också göra gällande,
att Brändes var ivrig att infinna sig och drevs
både av erotiskt begär och av intresse för den
egenartade karaktären. Det är ett övergrepp på
sanningen, varken mer eller mindre, ty i själva
verket inställde han sig trugad och nödbedd.
De många provocerande biljetterna i
Brandes-arkivet, där den arma Victoria, så påträngande,
så efterhängsen, så taktlös och utan all stolthet
när det gällde att driva igenom vad hon
verkligen ville, (”O, att kunna göra ett duktigt
arbete och tvinga honom till intresse!”), tigger
och ber om hans besök, talar ett helt annat
språk, fastän Böök framhärdar i att förtiga
deras existens. Brändes’ egna brev till Victoria,
som däremot finns tryckta, avger också ett
oför-tydbart vittnesbörd. De är fåtaliga,
knapphändiga, på sin höjd vänliga — ibland inte ens
det! — och präglade av en illa dold irritation.
Den 2 nov. 1887 — alltså helt kort innan
förhållandet blev intimt — skriver han till henne:
”Det er jo ikke min Skyld at De har bosat Dem
i den modsatte Ende av Byen, vel? Havde jeg
Tid til at vasre et Kvarter hos Dem, saa tager
det mig nu tre Kvarter, og dette er min
aller-vanskeligste, allertravleste Tid. Og nu tilmed
skal jeg sige forud, naar jeg kommer, jeg, som
helst aldrig bestemmer sligt forud. Jeg vil se
at komme til Dem imorgen Torsdag henad 8
eller maaske 7 % men ganske bestemt kan jeg
ikke lo ve det. Og gaar jeg forgjaaves, er det
ingen Ulykke.” Man må tänka vad man vill
om dessa snäsiga rader, men de är
näppeligen skrivna av en förälskad man, som
brinner av iver att träffa en dyrkad varelse!
Den bottenlöst fåfänge och självintagne
Brändes var van att ta för sig av vad som
serverades — Josefs roll är alltid förhatlig och
löjlig! — och han kan knappast ha fått någon
annan uppfattning än att Victoria brann av
begär efter hans kyssar och famntag, även om
hon låtsades krångla och göra sig dyrbar. Han
har troligen inte ens haft tillräckligt intresse
för hennes person för att inse eller ana, att
”krånglet” bottnade djupt i tragiska
komplika
793
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
