Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tioner, och det är för övrigt orimligt att begära
vår egen tids psykologiska efterklokhet av en
aldrig så intelligent man anno 1887. Den
slutliga invändningen mot Bööks framställning på
denna avgörande punkt blir den, att man inte
får en tillfyllestgörande förklaring till varför
förhållandet blev olyckligt och fick en blodig
upplösning. Denna kommer på så vis att vila
i dunkel, medan den blir fullt förståelig, ja
självfallen, därest man godtager Tora
Sandströms uppfattning, eventuellt då förenad med
hypotesen om en fadersfixering.
I fråga om den litterära värderingen har
Böök ålagt sig en berömvärd måttfullhet. Med
all rätt betraktar han Ernst Ahlgrens skånska
folklivsberättelser med deras friska, drastiska,
för sin tid nya realism som hennes mest
vägande insats, och han försöker inte längre att
göra sorgespelet ”Den bergtagna” till en
konstnärligt märklig produkt. Däremot överskattar
han alltjämt romanerna. I ”Pengar” finns det
knappast mer än en enda scen som alltjämt är
levande: morgonscenen efter bröllopsnatten. I
gengäld har där det fysiska äcklet tolkats i
förtäckta ordalag på ett sätt som inte har
överträffats i vår unga fyrtiotalsprosa, så ohämmat
”outspoken” i alla så kallade ömtåliga ämnen.
Karaktärsteckningen i ”Fru Marianne” må,
tagen i lösryckta portioner, äga de förtjänster
Böök tillskriver den, och den personliga
symboliken må vara aldrig så djupträngande —
det förmår inte hjälpa upp eller blåsa liv i den
stendöda helheten, kan inte undanskymma, att
storyn är odrägligt utdragen, tråkig och haltlös,
att den är uppbyggd av fadda och likgiltiga
situationer och att bokens hj älte, den trohj ärtat
idealiserade Börje — vars verklighetsmodell
Böök har letat reda på — för läsaren ter sig
som en outhärdlig farisé; man behöver bara
erinra om hans ohåga att presentera hustrun
för sin mor. Däremot kunde Böök med fördel
ha lagt mera tonvikt vid Victorias epistolära
konst, som redan samtiden fäste sig vid som i
sitt slag enastående — en urvalsvolym av
hennes brev skulle försvara sin plats vid sidan om
Tegnérs, Strindbergs och Heidenstams! —
samt vid Stora Boken med dess ordakonst av
mönstergill klarhet, fasthet och simplicitet, dess
vittnesbörd om hennes oförtrutna stilarbete och
aldrig vilande konstnärssträvan och om den
bildningskamp, som när allt kommer omkring
var det mest imponerande hos henne, det
verkligt storslagna i en existens av så kusligt snåla
yttre betingelser som hennes. Enligt min
mening har Stora Boken alldeles oförtjänst råkat
i skymundan för sin mer sensationella
fortsättning, Dagboken, med dess redogörelse för
förhållandet till Brändes. Dagboken uthärdar
på intet sätt jämförelsen med exempelvis ”En
dåres försvarstal” men inte heller med den
döende Antoines sjukdomsjournal i epilogen till
”Les Thibault”. Där har verkligen — låt vara
i fiktiv form — det fortskridande
förstörelseverket, undergången i alla dess faser
inregistrerats kallblodigt, sakligt, övertygande, utan en
enda darming på hand eller stämma samt —
framför allt — utan de fläckar, som för varje
mera kritiskt sinne ohjälpligt måste skämma
Victorias dagbok: självmedlidandet,
förljugenheten, den kokett-morbida leken med
självmordstanken, det ständiga sneglandet efter
eftervärldens, offentlighetens dom och den
järnhårda viljan att lägga allt till rätta för
denna. Holger Ahlenius
EN FÄRD TILL INDIEN
Artur Lundkvist : Indiabrand. Bonniers 1950.
17:50.
Indiens ställning i det allmänna
medvetandet har under de sista decennierna genomgått
en avsevärd förändring. Förr framstod landet
i första hand som ett mystiskt och lockande
sagoland
med pärlor till grus och rubiner till sand
och slott som på vinken av Akbars hand
drömts fram vid en helig älv.
Nu har bilden i viss mån blivit en annan. Dock
inte helt, ty mycket av det frödingska skimret
finns fortfarande kvar. Men landet har blivit
avromantiserat, och orsaken härtill är
säkerligen främst Indiens politiska uppvaknande,
som naturligtvis klarast framträtt i frigörelsen
från England. Den politiska aktivitet som
Indien helt nyligen visat i världspolitiken, och
som följd härav ett ökat intresse i pressen för
landet, har säkerligen också bidragit till denna
utveckling. Bakom ytan har då framträtt en
mera realistisk bild, genom att större intresse
riktats på Indiens sociala, politiska och
ekonomiska problem än på maharajornas
levnadssätt, yogalärans mysterier och mer eller mindre
riskfyllda tiger jakter. Kiplings, Tagores och
Hesses tjusande men romantiserade
skildringar har fått träda tillbaka för
socialreportage och ekonomiska analyser. Men inte ens
dessa har helt kunnat förbigå mystiskt lockande
794
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
